SULF:s professorers förening, SPF, har gått ut till alla medlemmar de kunnat nå, med en enkät om deras arbetsförhållanden.
Enkäten avslöjar ett stort missnöje med hur akademin fungerar.
– Historiskt är professorer kanske en privilegierad grupp som haft mycket resurser men vi ser i den här rapporten att det inte är så nu. Många har inte tid för sin grundläggande verksamhet, och det är inte ett problem bara för professorsgruppen utan för hela akademin, för forskningens kvalitet och undervisningens kvalitet, säger SPF:s ordförande Carina Keskitalo.
Saknar medel för verksamhet
Enkäten som varit under utarbetande under flera SPF-styrelseperioder visar att många professorer inte har medel för den grundläggande verksamheten utan måste dra in externa medel för den.
– När man måste skriva ansökningar om nya forskningsmedel på fritiden – det är då systemet börjar krackelera, säger Carina Keskitalo.
Det finns också en inbyggd oförutsägbarhet, där fakultetsmedel för forskning kanske inte finns, tilldelning kan ändras över tid och professorerna ofta är utlämnade till eventuella projektmedel.
– Jag upptäckte själv att de endast 20 procent forskning jag hade som bas när jag blev professor försvann när jag fick in externa medel. Då hade jag ingen forskning i grunden, utan bara de projektpengar jag dragit in, säger Carina Keskitalo.
Stort och spritt missnöje
Mikael Sandberg, professor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad, har skött det mesta av de kvantitativa analyserna i rapporten.
– Det som slog mig direkt var att fritextsvaren var så otroligt frispråkiga och innehållsrika, och att missnöjet är så stort och allmänt spritt, säger han.
Svarsfrekvensen var 48 procent, 720 professorer svarade, och 190 av dem lämnade fritextsvar. Mikael Sandberg menar att enkäten troligen är representativ.
– Det är en högre svarsfrekvens än man kunnat vänta sig. Och det var slående hur stort missnöjet med arbetsförhållandena är. Det finns ett stort dolt missnöje, som om man petat på en varböld, säger Mikael Sandberg.
Han menar att det inte är fråga om enstaka alarmister utan det verkar vara en bred uppfattning bland de professorer som besvarat enkäten att situationen är ohållbar.
– Det är brist på forskningsmedel, det är brist på tid men också ojusta ledningsfunktioner och ojustheter i styrning. De ständiga kontrollerna och egenrapporteringarna lägger en våt filt över kreativiteten, nyfikenheten och forskningen. Professorerna uppfattar att det nästan är en katastrofsituation.
Mikael Sandberg menar att situationen inte är de enskilda lärosätens fel, utan att det är ett systemfel.
– Det är något som är fundamentalt fel i akademin som helhet. Rektorer har blivit något slags generaldirektörer, som med den så kallade autonomireformen fått väldigt stor egen makt, men forskarna får ju ingen egen autonomi. Det kommer hela tiden direktiv uppifrån som vi ska utföra.
Stora skillnader i forskningstid
Enkäten visar mycket stora skillnader i villkor mellan olika professorer, exempelvis i forskningstid i tjänsten, med spridning från 0–100 procent.
De största variationerna är mellan professorer från olika fakultetsområden, snarare än mellan kön, när man disputerat eller blivit professor.
Enkäten ger därmed överväldigande stöd för att SULF ska driva frågan om minst 50 procents forskning i tjänst för professorer och minst 30 procent för lektorer.
SULF publicerar nu en rapport som redovisar enkätresultatet på sin hemsida och i tryck, samt en broschyr som sammanfattar resultaten. Information om rapporten kommer att skickas till landets universitets- och högskoleledningar. Tanken är att med utgångspunkt i enkäten hålla högskolepolitiska debatter till vårterminen.
Tung kritik
Carina Keskitalo summerar rapporten:
– Enkäten innehåller mycket tung kritik från de centrala personerna i akademins kärnverksamhet, professorerna. Det säger något om autonomireformen och befordringsreformen och att det antagligen finns för lite pengar i systemet.
SPF:s syfte var att lyfta professorernas arbetssituation.
– Men rapporten belyser inte bara professorernas situation utan den indikerar också att det finns grundläggande problem för hela högskolesystemet, säger Carina Keskitalo.
