Vad är – och vad är inte – politiskt? Och vad är politisk styrning? Frågorna är relevanta då både kultur och utbildning på senare tid påståtts politiseras på olika sätt. Vissa debattörer som säger sig värna akademins frihet menar bland annat att de europeiska universitetens rättighetsförklaring från 1988 – vårt Magna Charta som stipulerar förutsättningar för universitetens autonomi – har satts ur spel. Att vi inte längre är ”… moraliskt och intellektuellt oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar”, vilket rättighetsförklaringen bland annat formulerar.
Konstfack har den senaste tiden i flera medier anklagats för politiserad utbildning och myndighetsutövning. Jag menar att detta är en fullständig missuppfattning och att motsatsen gäller: vi tillvaratar och använder vår akademiska frihet.
På Konstfack utvecklas ämnen genom kollegiala samtal och studentinflytande. Det är således varken politiker eller jag som rektor som detaljstyr innehållet. Utvecklingen av ämnen, kursplaner och inriktningar sker i ämnesråd där studenter, lärare och representanter för yrkeslivet finns med samt i nämnder och kommittéer där lärare och studenter lyfter frågor tillsammans. Forskningen som sker på Konstfack är en annan viktig komponent i utvecklingen av våra ämnen.
För att skapa ny och relevant kunskap inom huvudområdet visuell kommunikation sjösattes 2014 ett av Konstfacks i dag mest attraktiva masterprogram. En utbildning på avancerad nivå som ”med utgångspunkt i normkritik undersöker hur identitet, normer och gränser formas genom visuell kommunikation och hur konstnärliga metoder kan utvecklas för att både vidga den egna praktiken och området”.
Denna profil kom till efter att ämnesråd och kollegium ansåg att just dessa kunskaper saknades i utbildningslandskapet. Och i samhällsdebatten: Hur formas det visuella landskap vi möter dagligen och vad har det för effekter på våra liv? Till skillnad från många andra konstformer, tar visuell kommunikation plats i våra vardagar utan att vi aktivt söker upp den. Att de som har makt att nå ut i offentligheten förväntas ha fördjupade kunskaper om hur det påverkar oss i olika sammanhang borde knappast vara kontroversiellt.
Kritiker menar att utbildningens normkritiska inriktning är ofri i och med att bara vissa [läs diskriminerande] normer prövas. Och att programmet därför strider mot den fria akademins grundtes: idén om det fria, kritiska kunskapssökandet.
Ämnesansvariga inom visuell kommunikation på Konstfack menar att så inte alls är fallet. I stället fungerar normkritiken som redskap för att vidga det kritiska tänkandet genom att skapa utrymme för de tankar eller handlingar som ofta förbises – såväl inom akademi som yrkespraktik, historiskt och i dag. Illustratörer, grafiska formgivare, art directors eller andra som jobbar kreativt med visuell kommunikation arbetar i huvudsak på uppdrag och ställs dagligen inför konstnärliga beslut som relaterar till frågor om målgrupper. Att ha fördjupade kunskaper om hur inkludering och exkludering fungerar i praktiken, är inte bara avgörande för att skapa uttryck som möter eller gör skillnad i det massiva kommunikationslandskap som omger oss i dag – utan också för att kritiskt kunna reflektera över dess konsekvenser utifrån fler perspektiv än de vi hittills ägnat oss åt.
Vad är då normkreativitet i detta perspektiv? Vid anställning av lärare i konstnärlig verksamhet bedöms de sökandes konstnärliga meriter vid sidan av den pedagogiska skickligheten. Det innebär att praktiken står i fokus. Konstfack har vid tillsättningen av en konstnärlig professur i visuell kommunikation därför bland annat efterfrågat erfarenhet av normkreativ praktik (en av totalt 13 bedömningsgrunder). Helt kortfattat innebär det att en lärare bör ha praktisk erfarenhet av den inriktning denne förväntas lära ut. Prövande genom görande öppnar upp för nya perspektiv och ibland häpnadsväckande upptäckter, vilket resulterar i nya uttryck. Detta måste anses vara en del av legitim ämnesutveckling. Det är så vi tolkar den akademiska friheten kopplat till det samhällsansvar vi också bär – att förbereda studenterna för en framtid som just börjat.
Man kan ha synpunkter på ord som normkritik och normkreativitet – och medan en del kritiker associerar begreppen med vissa vänsterpolitiska åskådningar, kommer andra kritiker just från detta håll. Detsamma gällde en gång i tiden även begrepp som genus och feminism. Men genom att lyfta samtida begrepp i det akademiska samtalet kan de diskuteras, kritiseras och användas. Däremot – om det utbildningsinnehåll som kollegiet efterfrågar stoppas på grund av de känslor ett nytt begrepp väcker – ja, då skulle vi kunna tala om begränsningar. Och vem skulle fatta beslut om ett sådant förbud? Rektor? Politiker?
Om vi från politiskt håll hade fått propåer om att undervisa i en viss konstnärlig inriktning eller fått ett förbud mot en sådan – ja, då hade vi kunnat tala om politisk styrning, eller till och med om censur. Minns hur Evelyn Beatrice Hall sammanfattade Voltaires tankevärld med orden ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” Detsamma gäller Konstfacks inställning till vår egen utveckling med visionen att skapa ny kunskap och vara tongivande, nationellt och internationellt, inom konstnärlig utbildning och forskning – liksom inom konstnärlig ämnes- och professionsutveckling. För detta behöver vi den akademiska och konstnärliga friheten. Det politiska diskuterar vi ständigt, men politisk styrning tar vi avstånd ifrån.
Maria Lantz
Rektor vid Konstfack
