Jag har alltid haft självförakt som drivkraft i mitt akademiska värv. Det går i ett slags cykel med distinkta faser.
För det har funnits arbetsdagar då jag gjort nästintill ingenting. Legat på soffan, tittat på serier, gjort ärenden. Kommit till jobbet först när andra börjat gå hem. Under dessa Latdagar har självföraktet varit lågintensivt; lite allmänna känslor av oduglighet. Latdagarna brukar följas av nästa fas, Balanserade dagar. Dagar när jag skrivit lite, läst lite, svarat på några mejl, tränat efter jobbet. Haft ett liv. Känt mig tillräcklig och snäll. Sådana tillstånd av tillfällig balans har alltid gjort mig lika förvånad och fått mig att tänka: om man finge ha det så här jämt.
Sedan vips är det över. För då har Deadline-insikten kommit. Panik: så mycket kvar på så lite tid! Och det är mitt eget fel! Typiskt är här att drabbas av skuld; mot dem som betalar för min arbetsmoraliska lössläppthet, mot arbetet självt som inte utförts, mot kollegor som gör sitt jobb. Självföraktet gör storstilat återtåg och byggs sakta upp till en punkt där det blir ohanterligt och kräver snabb, nödvändig, senkommen åtgärd.
Så kickar – äntligen – Stress-flow in. Dagar när jag är på kontoret på morgonen och kvar flera timmar efter larmet slagit på. Dagar när jag tar mer kaffe klockan sex och får lika mycket gjort som en genomsnittlig vecka. Privatåtaganden står på paus. Självförakt ersätts med ett rus: Tänk att jag hinner allt detta!
Till slut kommer Deadline, likt en vägg jag oftast är minuter från att krocka med. Efter den säckar jag ihop. Ligger i soffan, kollar serier, gör ärenden i några dagar. Och en dag till. Och en till. Latdagar. Så smyger sig självföraktet tillbaka, och cykeln börjar om igen.
Så här har jag hållit på stora delar av mitt vuxna liv. Det har funkat på något sätt, leverans är ju leverans. Men på sistone har jag börjat tröttna, på karusellen och på mig själv. Att med ojämna mellanrum likt ett skapande geni sätta upp en skylt som skriker ”Stör inte – arbete pågår!” och däremellan lida svåra kval över sin lathet må vara charmigt för en tentapluggande 23-åring. Men knappast för en 36-årig forskare som utför ganska basala akademiska uppgifter.
Så jag var mer än redo när en ny kollega i vintras berättade att hon jobbade i så kallade units: koncentrerade pass om 45 minuter där man antingen utför krävande ”A-uppgifter” eller mindre krävande ”B-uppgifter”. Får man till fyra A-pass under en dag ska man vara nöjd. Mellan passen har man riktig, skärmfri paus.
Det lät övernitiskt, men jag var desperat. Tillsammans med några andra tappra pionjärer började jag med Schemat. Det var fantastiskt! Lite som i Fight Club, där den sömnlösa huvudpersonen hittar en skum boxningsklubb och plötsligt börjar sova. Allt blev bättre: jag fick ett oerhört fokus under arbetspassen och under pauserna lärde jag känna mina kollegor. Det var som Balanserade dagar blivit till alla dagar, med önskvärda inslag av flow. Drömmen!
Och Schemat var nog lite övernitiskt i början; det fanns en tendens till uppdelning i det identitetspsykologerna kallar en in group – vi som var med – och en out group – de andra som tycktes undra varför vissa av oss plötsligt börjat röra oss i grupp i korridorerna. Jag var också lite nyfrälst possessiv: rädd för att jag någonsin skulle behöva jobba någon annanstans, där man inte använder Schemat.
Dryga halvåret senare har schemat stabiliserat sig. Det slöas ibland på A-tid och ibland skippas en paus. Folk är med ibland, kör solo andra dagar. Men på det stora hela kan jag säga: struktur funkar verkligen. När jag går hem vet jag oftast att jag gjort så gott jag kunnat under den tid som fanns. Och det bästa av allt: självföraktet får inte lika ofta chans att visa sitt fula tryne.
Så, gott folk, nu är min unit slut.
Anna Tyllström,
forskare vid Institutet för framtidsstudier
