Clas-Uno Frykholm väljer att missförstå min kritik mot ”systematiskt kvalitetsarbete”. Han tolkar det som ett angrepp på allt som HSV gör för att säkra kvaliteten i svensk hög-re utbildning. Så var det inte tänkt. Till exempel har jag den största respekt för den självvärdering i statsvetenskap som jag själv nyligen genomgick, även om jag ibland finner det märkligt att vad som utvärderas mestadels är högskolornas egen retorik om sig själva, snarare än några resultat av utbildningen.
Det jag invänder emot är den ökade fokuseringen på det administrativa ”kvalitetsarbetet” i HSV:s nya ”kvalitetssäkringsprogram”. Jag menar här att HSV ger legitimitet åt den byråkratiserande kvalitets-trend som redan varit på väg vid svenska universitet och högskolor under flera år, och som är en del av en global managementtrend, hårdast kanske anammad av regeringen Blair i Storbritannien. Mindre och mindre uppmärksamhet läggs vid kärnverksamheten och mer och mer uppmärksamhet läggs vid olika kringprocesser – att man använder rätt ”system”, att man använder rätt prat, att man ägnar dyrbar tid åt att tugga ”mål” i stället för att bry sig om hur det funkar i lärosalen, att ständigt nya dokument ska fyllas i och skickas in till olika instanser. ”Att göra saker rätt” snarare än att ”göra rätt saker” som Jessica Lindvert uttrycker det i en aktuell granskning av svensk arbetsmarknadspolitik. Varför kan man inte bara göra saker i stället för att ständigt tjata om att man ska göra olika saker i framtiden i enlighet med ett visst ”system”? ”Tyska hemorrojder” kallade Tegnér tendensen att bygga upp allt krångligare filosofiska system i början av 1800-talet. Kvalitetssäkringssystemen vid högskolan verkar handla om något liknande.
FRYKHOLM UPPFATTAR MIG som föraktfull. Som kritiker uppfattas man lätt som föraktfull, men föralldel, det är lätt att känna förakt när alla utvärderande instanser ständigt måste springa åt samma håll överallt. Mer respekt skulle HSV få av mig om man gick sin egen väg i stället för att snubbla i spåren av managementguruerna. Det bör noteras att Frykholm helt avstår från att kommentera mina referenser till de managementreformer som avser att – i likhet med liknande reformer inom till exempel hälso- och sjukvård – inbilla samhället att högre utbildning är en rationell verksamhet som låter sig styras med mål och utvärdering. Göran Sundström uttrycker det väl i sin avhandling, Stat på villovägar, om resultatstyrning i den svenska staten. Misslyckandena för den managementinspirerade styrningen under fyrtio år får inte kontrollfreaksen på Finansdepartementet att ifrågasätta styrmodellen – i stället måste den ständigt göras mer komplex. Allt detta ökar byråkratiseringen.
FRYKHOLM FÖRSÖKER sparka mig fult genom att hävda att jag bortser från studentperspektivet. Men den nya byråkratiska aktiviteten – ”kvalitetsarbetet” – kommer att slå direkt mot studenterna i det att den primära aktiviteten – undervisningen – inte kommer att kompenseras för expansionen av den sekundära. Eftersom Frykholm efterfrågar referenser så kan jag tipsa om Ekonomistyrningsverkets rapport 2003:30 som konstaterar just detta. Kvalitet som sådan har jag givetvis ingenting emot, och jag, som av olika skäl kan jämföra med Danmark, vet hur låg den svenska nivån är. Ett från undervisningen särkopplat kvalitetsarbete kommer däremot inte på något vis att gynna svenska studenter. Tvärtom kommer det att utgöra en kompensation för bristande kvalitet i undervisningen.
Slutligen över till utmärkelsen ”framstående utbildningsmiljö”. Frykholm finner det märkligt att jag ser den som ett led i att marknadsföra HSV:s kvalitetskampanj. I Nyheter & Debatt nr 5 2005 hävdade verkets nya informationschef att HSV:s varumärke måste stärkas. ”Jag vill göra Högskoleverket känt”, säger hon. Med andra ord kan utmärkelsen mycket väl ses som ett led i varumärkesprofileringen. Utmärkelser av detta slag är företrädesvis en källa till kunskap om den som delar ut utmärkelsen, snarare än den som får den; alltså marknadsföring.
ATT GODA EXEMPEL är värdelösa som styrinstrument har konstaterats gång efter annan; själv hörde jag före detta skolministern, Ylva Johansson, och ledande utvärderare på Skolverket uttala exakt denna uppfattning när jag forskade om IT-satsningar i den svenska skolan (fallet gällde KK-stiftelsens parodiska miljardsatsning på ”fyrtornsprojekt” inom svenska skolor). Visst försöker organisationer imitera varandra (men den egna verksamheten är oftast svårföränderlig), men det är knappast de ”goda” exemplen man imiterar, utan snarare de moderiktiga. Återigen är HSV del av en global managementtrend.
För övrigt: vad är utbildningsmiljöer som inte erhåller utmärkelsen ”framstående utbildningsmiljö”? Icke-framstående utbildningsmiljöer?
PATRIK HALL
lektor i statsvetenskap
vid Malmö högskola
