Om man, som Pär Omling, betraktar forskningen som det svenska försvaret kan man notera att den militära verksamheten fortfarande får betydligt mer pengar. Men att det finns likheter i krav på bantning, också i forskarvärlden kan ”regementsnedläggningar” bli aktuella. Pär Omling menar i alla fall att frågan måste ställas: ”Har vi verkligen råd att låta alla lärare forska?”
– Universitet och högskolor har varit för slappa när det gäller anställningar och därmed bundit ris åt egen rygg, även om man naturligtvis ska komma ihåg att de har varit kuggar i det maskineri där politiska beslut om expansion har lett till att universitet och högskolor idag hyser lika många studenter som det för inte så länge sedan fanns elever på gymnasieskolan.
Vilket, enligt Omling, för med sig för många forskare, åtminstone i förhållande till de medel som finns. Han har inget bestämt svar på följdfrågan vad som i så fall händer med universitet och högskolor, som inte längre kan erbjuda och därmed konkurrera med forskaranknuten utbildning.
Pär Omling betonar också att han inte alls tycker att universitet och högskolor ska avlövas ekonomiskt, tvärtom vill han (och Vetenskapsrådets styrelse) se mer pengar till universiteten.
– Om regeringen ska lägga mer pengar på högre utbildning ska de göra det på universiteten och då genom höjning av basanslagen.
Han menar att det vore ett sätt att uppväga att beroendet av externa anslag på flera sätt har blivit problematiskt:
– På många universitet har professorn bara delar av sin lön finansierad i början på året. Den som är garvad fyller på med undervisning och administrativa uppdrag. Men för att få ihop till hela sin lön är man ofta beroende av extern finansiering.
Förutom det smått absurda i själva lönesystemet talar Pär Omling om det betänkliga ”signalvärdet” för kommande ”professorsgenerationer”.
– Signalerna till de unga blir oundvikligt så att inte ens professorerna har sin lön garanterad och det är förstås negativt för rekryteringen.
Pär Omling anser också att beroendet av externa anslag inverkar menligt på själva forskningen.
– Minst 60 procent av anslagen vid universiteten är externa och dessa ges ofta i treårscykler (som från Vetenskapsrådet), vilket innebär att forskarna, vars lön alltså helt eller delvis är externfinansierad, måste leverera i tid för att få ett nytt kontrakt. Få vågar därför ta sig an ett större projekt eller ta risker, det blir knappast några Nobelpris när alla lyckas med att genomföra det de planerat under tre år…
Styrelsen fått mer makt
Han tar emot i sitt tjänsterum i centrala Stockholm, det råder sommarstiltje, även om det nyligen skrivits i VR:s egen tidning Forska att det blåser förändringsvindar, kring Vetenskapsrådet och forskningsfinaniseringspolitiken.
VR har både flyttat och organiserat om, samt fått förändrad organisation.
Alliansregeringen har givit styrelsen mer makt, på bekostnad av ämnesråden och generaldirektören själv, som inte verkar nämnvärt missnöjd med den nya ordningen, han sitter ju föralldel också i den nu mäktigare styrelsen.
Till förändringsvindarna och snålblåsten får Madelene Sandströms utredning, Forskningsfinansiering – kvalitet och relevans, räknas, den kommer bland annat med vad som inte kan kallas annat än en grundlig sågning av Vetenskapsrådets verksamhet. Enligt Sandström har VR, sedan myndigheten bildades 2000, misslyckats med att göra något åt slitsamma inre motsättningar, VR kan varken samspela med det politiska systemet eller lärosäten, ”sällan syns Vetenskapsrådet agera kraftfullt och samstämt”.
Pär Omling,liksom VR:s styrelse håller med om en del av kritiken men avfärdar merparten som dåligt underbyggd kritik, i avsaknad av evidens. För egen del är han inte nämnvärt oroad gällande framtiden, hans förordnande som generaldirektör går ut årsskiftet 2009/2010, han räknar med att få sitta till dess, oavsett hur det blir med nya konstruktioner och omorganisationer inom forskningsfinansieringssfären.
– Vetenskapsrådet, FAS, Formas och Vinnova är en administrativ konstruktion, det är svårt att slåss för en konstruktion. Vad som är viktigt är att Sverige har en högkvalitativ forskning.
Konkurrens behövs
Samtidigt varnar han för komplikationer vid omorganisationer:
– Det som varit svårt, mycket svårare än jag trodde, är att få ihop VR till en myndighet och att få kulturer från den gamla ämnesrådskonstruktionen att gå ihop. Det är en svår balansgång, hur mycket man ska harmonisera.
Och han håller definitivt inte med Sandström om att forskningsfinansiärerna (VR, Vinnova, Formas och FAS) bör slås ihop till en enda myndighet.
– Det oroar mig hur det skulle bli för grundforskningen om det blir en enda myndighet, om man skulle försöka trycka ihop forskningsfinansieringen, från ax till limpa, i en struktur med fyra råd, inom en myndighet.
Han menar att utredningen gällande detta har ”en ålderdomlig syn på innovationsproblem” genom att förslå ”en mycket linjär modell”, Omling anser att utvecklingen mot flera finansiärer har varit och är en garant för kvalitetshöjning och möjligheten till konkurrens.
Och ”konkurrens” är som bekant mer än någonsin forskningspolitikens buzzword, många, också Pär Omling, ser mer konkurrens (om anslag och mellan lärosäten) som vägen till svenska forskningsframgångar.
– Linnéstödet är ett spännande experiment med konkurrensutsättning, säger Pär Omling, medveten om diskussionerna bland annat vid Uppsala universitet, om att så mycket Linnéstödspengar gick till Lunds universitet.
Rekrytera amerikaner
– Men den stora grejen med konkurrens är effekten på systemet, på att den kan förändra universitetens och högskolornas självbild, konkurrens ger legitimitet att formulera egna strategier, det märks redan att något hänt, att det har blivit mer av realism i systemet och att rektorerna, åtminstone vissa, har blivit lite tuffare.
– Jag tror att mer av konkurrensutsättning kommer att innebära en ny sorts universitetsstyrelser. Om jag vore rektor och om det blir tillåtet skulle jag rekrytera någon erfaren styrelseledamot från ett framgångsrikt amerikanskt universitet, här tror jag vi har mycket att lära.
Riktigt hur det ska gå till, hur alla dessa framgångsrika amerikaner ska räcka till, samt ha tid och intresse av att sitta i svenska universitetsstyrelser eller hur universiteten ska ha råd att knyta till sig forskarstjärnor också i styrelserna vet inte Pär Omling, men han tror att svenska lärosäten framöver är beredda att ta kostnaderna, som investering.
Ingen isolerad ö
Till realismen i systemet hör, enligt Omling, insikt att Sverige inte är någon isolerad ö, att man i forskningsfinansieringen förhåller sig mer självklart till (EU)ropa.
– Europa betydde ingenting när jag började på VR (år 2000), man samarbetade med dom som höll på med samma sak, det var ointressant om de befann sig i Europa eller någon annan stans.
Men så blev EU plötsligt intressant, det har ju till och med ingått i målet för VR:s verksamhet, i regleringsbrevet, att se till att ”hämta tillbaka” av de skattemedel som hade gått till EU-medlemskapet.
Pär Omling, som förra året gjorde ett uppmärksammat utspel om att också utländska forskare borde ha rätt att söka anslag i Sverige, konstaterar att man måste förhålla sig till att forskningen i sig är internationell, medan finansieringen är nationell.
Inför den kommande forskningspolitiska propositionen är förväntningarna på bättre finansiering, lika med mer pengar stora.
– Ja, regeringen har ju gått till val på mer pengar till forskningen, men förväntningarna var lika stora 2005, inför förra forskningspropositionen.
Pott för u-länder
För egen, personlig del, har han vad som verkar vara en hjärtefråga på önskelistan och den hör inte ihop med hans egen forskning, det fasta tillståndets fysik.
– Jag tycker att regeringen, via Vetenskapsrådet, skulle tillsätta en kommitté för globala forskningsfrågor och en pott för forskning där u-ländernas problem står i centrum. Förutom en inledande kvalitetsbedömning av forskare skulle det ske en relevansbedömning av experter på behovsbilden, där exempelvis FN och Sida kunde vara representerade.
– Jag skulle vilja göra det här av moraliska skäl, men inte enbart. Jag tror också att det skulle vara oerhört attraktivt för unga forskare och en profilfråga för Sverige, i den internationella konkurrensen.
MARIELOUISE SAMUELSSON
