När jag kom till universitetet som ung 20-åring var jag full av förväntan och beundran inför den akademiska världen. Det kändes så fantastiskt att även jag skulle kunna bli en del av universitetet. Jag tänkte mig en värld där det var högre i tak än på många andra ställen och där vilka frågor som helst kunde diskuteras med rakhet och ärlighet bland alla dessa lärda människor. I likhet med många andra doktorander kom universitetet att bli min första arbetsplats. På många sätt införlivades mina positiva förväntningar och det har varit och är fantastiskt att få arbeta i en kreativ miljö och att få tid och möjlighet att fördjupa sig inom ett forskningsområde. Att vara forskare och lärare är både utvecklande och inspirerande.
NÄR JAG VÄL KOMMIT till den akademiska världen började jag dock ganska snart notera att frågor som rörde forskning oftast diskuterades med öppenhet. Frågor som mer handlade om människors välbefinnande som arbetsmiljö, jämställdhet och arbetsvillkor var inte lika populära samtalsämnen. Vid ett tillfälle kom jag att diskutera universitetsvärldens nackdelar med en kollega. Han menade att frågor som rörde arbetsmiljö och jämställdhet ansågs vara frågor som inte hörde hemma i den akademiska världen. Här fanns bara människor som helt gick in för sin forskningsuppgift och inte hade tid eller lust att bry sig om arbetstider, lön eller om de särbehandlades p.g.a. sin könstillhörighet. På universitetet platsade man bara om man hade valt att prioritera forskning framför privatliv. Med detta i bakhuvudet kom jag att ställas inför två val:
1. Att kasta in handduken och inse att jag inte passade in i den akademiska världen. Hade jag brunnit för forskningen hade jag inte hakat upp mig på nackdelarna. Problemet var bara att jag visst brann för forskningen och avhandlingsskrivandet gick framåt i en rasande fart.
2. Att stanna och inte gå på myten om hur en akademiker ska vara utan istället försöka förändra den akademiska världen så bra det nu kunde gå.
JAG VALDE DET SENARE alternativet och började engagera mig fackligt. Än idag som undervisande, disputerad lärare och forskare har jag aldrig ångrat mitt val. Det var otroligt befriande att inse att det kanske inte var mig det var fel på utan att det inom universitetet begicks både medvetna och omedvetna fel som kunde rättas till med hjälp av förhandlingar, debattartiklar och hänvisningar till Högskoleförordningen. Och att det fanns andra fackliga eldsjälar som jag kunde samarbeta med.
Akademin har en självbild av att forskaren ska offra sig själv och sitt välbefinnande. Tyvärr blir detta en ensidig uppoffring för individen som endast universitetets ledning tjänar på. Vi forskare måste kunna brinna för forskningen utan att det ska betyda att vi för den sakens skull ska acceptera dåliga arbetsvillkor.
Det viktigaste för unga forskare idag är att inte gå på myten om hur en bra forskare ska vara utan våga ifrågasätta och försöka förändra universitetsvärlden. Lägg inte problemen hos er själva som jag först gjorde. Tro inte att ni inte passar in bara för att ni kräver högre lön, bättre arbetsvillkor och jämställdhet. Undersökning på undersökning visar att många unga kvinnor och även en del unga män lämnar den akademiska världen. Jag är fullständigt övertygad om att en del kastat in handduken för att de trott att de inte passat in. Nu inför det stora generationsskiftet har vi unga forskare och lärare ännu större chans att påverka vår arbetsplats i en positiv riktning. Stanna kvar. Brinn för er forskningsuppgift. Engagera er fackligt eller försök på annat sätt förändra universitetsvärlden till det bättre.
LINA CARLS
Lektor vid Lunds universitet
och andre vice ordförande i SULF
