Sedan 2001 sitter hon i riksdagen för moderaterna, hon är också docent i nationalekonomi vid Lunds universitet, där hon nu har en deltidstjänst.
Exakt tre och en halv dag i veckan är hon i Stockholm, resten i Lund, en av nackdelarna med riksdagsarbetet är frånvaron från hem och vardag.
En annan aspekt av ledamotslivet är att det givit henne en delvis ny syn på forskarvärlden.
– Vad jag bland annat har insett är hur forskningen, åtminstone på mitt område, fjärmat sig från verkligheten, från det så väsentliga lagstiftningskunnandet. Numera finns det ofta helt enkelt inte med i nationalekonomers arbete.
Nationalekonomi, tidigare benämnt ”politisk ekonomi”, är annars ett politiknära område. Flera namnkunniga nationalekonomer har också under årens lopp sökt sig till politiken, steget mellan universitet och parlament har inte varit så stort. Anne-Marie Pålsson nämner Bertil Ohlin, Staffan Burenstam-Linder och Carl B Hamilton.
– Och från ”min” ekonomiska institution kom ju före mig Bo Södersten och Mauricio Rojas.
En nyfiken person
Att hon själv gav sig in politiken förklarar hon med att hon ”är en nyfiken person, som inte vill ha något ogjort”.
När hon blev tillfrågad avfärdade hon det dock först som ett skämt, men insåg inför förra valet både att moderaterna menade allvar och att hon, som tidigare inte ens varit medlem i något politiskt parti, kunde ställa upp.
– Jag har ju borgerliga värderingar och det är inte så stor skillnad på de borgerliga partierna. Ingen omfamnar heller hundra procent av det egna partiets idéer.
Från början såg hon det som ett privilegium att som nationalekonom, van att utforma modeller, få lämna teorivärlden för ”skarpt läge, där besluten fattas”.
Idag har hon, milt uttryckt, reviderat sin bild av riksdagen.
– Ja, jag är rätt så bedrövad när det gäller riksdagens ställning, det som ska vara högsta beslutande organ är inte något reellt maktcentrum, besluten tas någon annanstans.
– Vi ska lagstifta, fatta beslut om skattemedel och kontrollera regeringen. Men i själva verket handlar riksdagsarbetet om att föra ut partiernas politik och om att själv synas. Vi har inte tillräcklig tid att granska och inte tid att debattera.
Och ja, hon blev om inte chockerad, så ”ganska förfärad och förvånad” över dessa insikter.
Varför ser det då ut som det gör?
Anne-Marie Pålsson förklarar det bland annat med en ”alltför tät relation mellan verkställande regering och kontrollerande riksdag”.
– I Sverige ligger all makt hos regeringschefen, vi har starka partier och svaga individer. Riksdagsledamöterna har till exempel ingen egen budget, utan måste gå till partiet.
Anne-Marie Pålsson påpekar att riksdagen äger redskapen för att förändra den situationen och tar upp den kraftiga kritiken mot Göran Perssons maktutövning.
Hon menar att det inte är en fråga om person, utan om att konstitutionen gör det möjligt att ta för sig och att tillfället så att säga gör makttjuven.
– Därför borde Fredrik Reinfeldt få frågan, från medierna inte minst, när du nu har makt att minska din egen makt, tänker du då göra det?
På frågan om hon märker av det så kallade akademikerföraktet i riksdagen säger hon att det snarare handlar om att bildning inte har någon status. Där heller.
Men att åtminstone hennes partis förre kanslichef och nuvarande finansministern, Anders E Borg, påfallande ofta haft referenser till forskning. Samtidigt som forskning svårfrånkomligt blir något som används när resultaten gynnar egna politiken. Annars kan det avfärdas, med sådant som att ”äsch, den där statsvetaren, han är ju socialdemokrat”.
Sämre utbildade
Det var åtminstone för några år sedan så att riksdagsledamöterna var sämre utbildade än befolkningen i genomsnitt.
– Utbildningen är inte heller nödvändig för att du ska vara en skicklig maktspelare och koalitionsbyggare, säger Anne-Marie Pålsson som understryker att brist på formell utbildning inte innebär att riksdagsledamöter och politiker skulle vara ”dumma” eller obegåvade, tvärtom.
I riksdagens kammare och korridorer märks skickligt maktspel och smidiga strategier, en smartness som både kan imponera och avskräcka.
Och själv funderade hon länge på om hon skulle tacka ja till att ställa upp för en andra mandatperiod.
– Men det är ju också ett privilegium att få detta förtroende och det är fortfarande spännande att sitta på första parkett.
Vad ser du då, från parkettplatsen?
Svaret kommer blixtsnabbt:
– Att makten måste begränsas, att makten måste delas! Talet om att politik är att förverkliga visioner utgår ifrån att politikern är storsint och god. Men politik handlar bara om makt, att få den, att använda den och att behålla den.
Om hon jämför med sin andra värld, universitetet, säger hon att den enskilde forskaren har betydligt större frihet än riksdagsledamoten. Konflikterna blir också annorlunda, jämfört med politiken, mer synliga i universitetsvärlden.
Samtidigt ser hon en nedslående likhet i hur politiker i topposition precis som forskningsledare tenderar att omge sig med ja-sägare.
– Nej-sägaren uppfattas i alla sammanhang som en belastning. Den som kommer med en idé som ligger utanför mainstream kan få svårigheter att vara med i en forskargrupp.
Ja-sägandet har tilltagit
Anne-Marie Pålsson säger att forskare, precis som politiker (och alla andra) är ”rationella individer”.
– Det innebär att man 90 procent av tiden gör saker i eget intresse.
Det är, högst sannolikt, inte något nytt. Men hon menar att likriktningen och ja-sägandet har tilltagit.
– När jag för Riksbankens Jubileumsfond granskar ansökningar om anslag händer det ju att jag lite elakt tänker att det finns kopiöst mycket ointressant man vill forska om.
Detta är ett resultat av att forskaren snabbt måste få ut en publikation, då väljer man det lättforskade, i stället för det övergripande.
Citeringar nyckel till befordran
De internationella publiceringarna och citeringarna har blivit en nödvändig ”valuta”, för överblick och jämförbarhet i takt med att forskningen blivit svåröverblickbart bred.
Och citeringarna är idag enda nyckeln till befordran.
– Till skillnad från på 80-talet då det var en merit för en professor, att ha suttit i en statlig utredning.
När nationalekonomer bjuds in till hennes ”andra värld”, riksdagen, händer det att hon slås av likgiltigheten och det föga överraskande i vad som presenteras.
– Vi skriver för mycket och tänker för lite, säger Anne-Marie Pålsson som menar att kraven på effektivitet i alla sammanhang riskerar att döda kreativiteten.
Saknar kufarna
I universitetsvärlden saknar hon ”kufarna”, de som kanske inte presterade så mycket mätbart, men som hade en betydande social förmåga.
– Men det blir inte bättre om man rensar bort allt som spretar, hävdar Anne-Marie Pålsson som kan lägga nationalekonomens tyngd bakom idéen om den nyttiga kufen.
Kufar som dock är bortrensade och om de är kvar befinner sig i samma usla förhandlingsposition som nej-sägarna.
Anne-Marie Pålsson är SULF-medlem, ”det har jag alltid varit” och säger apropå
den mer eller mindre regeringsskiftesrelaterade debatten om fackförbund och a-kasseregler att hon inte är någon entydig vän av individuella löneförhandlingar.
– Man ska ha klart för sig att de enbart är bra för dem som är flyttbara.
Hon tycker, som de flesta, att det är absolut nödvändigt med betydligt mera pengar till universiteten. En väg till detta är, enligt Anne-Marie Pålsson privata universitet och högskolor.
Och hon tror, till skillnad från sitt parti, på avgifter till universiteten. Hon gör jämförelser, till det bättre, med USA och ser ingen risk för utestängning.
– I USA är det, jämfört med Sverige, faktiskt flera från lägre socialgrupper som får högre utbildning.
Förutsättningen är stipendier.
– Men mot bakgrund av vår kultur, att vi är ovana vid ekonomisk välgörenhet så räcker det inte att förlita sig på det privata, utan också det offentliga måste bidra, menar Anne-Marie Pålsson.
Hon talar om ett (näringslivs)klimat av girighet och snålhet. Sverige har fått ett ökat antal mycket rika, men knappast en motsvarande ökning av donationer till utbildning och kultur, vilket Anne-Marie Pålsson tycker är sorgligt.
En annan förändring som hon gärna skulle se är återigen en amerikansk modell, den att forskning ingår i alla tjänster. Vilket i USA gäller både statliga och privatfinansierade universitet.
– Som det har blivit på svenska universitet vill alla bara forska och därför komma bort ifrån undervisningstjänsterna, det finns ju till och med rykten om att den och den med flit gör sig omöjlig hos studenterna, allt för att slippa undervisa.
– Men vetenskapssamhället äger, precis som riksdagen, både frågan och förmågan till förändring, säger Anne-Marie Pålsson och det hon säger kan påminna om vad förrförre forskningsministern, Thomas Östros, brukade hävda: ”Universiteten har mycket mer makt än vad de själva verkar tro”.
Riksdagens maktlöshet
Till slut är det förstås omöjligt att inte ta upp det nygamla ämnet pigdebatten, Anne-Marie Pålsson var ju den som, före sin partipolitiska tid, initierade frågan om avdragsrätt för hushållsnära tjänster.
I dag är det dock inte hon som fått partiets uppdrag att driva debatten, hon är också aningen trött på ”pigfrågan”, efter bok och föreläsningsturnéer.
Mer trolig som brandfackla från Anne-Marie Pålssons håll är nog nu frågan om riksdagens makt eller snarare maktlöshet.
Hon skriver hursomhelst på en bok om sina intryck. Inget skvaller, men det kan ju ändå vara spännande, vad en nationalekonom från universitetens teorivärld ser, från parkettplats i riksdagens praktik.
MARIELOUISE SAMUELSSON
