Svar till Jan Rydström:
Att nyttan med formella, pedagogiska meriter kan vara tveksam håller jag gärna med om. Som du antyder (Universitetsläraren nr 4/2009) spelar sådant som kunskap och engagemang naturligtvis mycket större roll – förutsatt ett personligt intresse för studenter och människor i allmänhet, vill jag tillägga. Och med en gnutta sunt förnuft, inklusive lagom bristande politisk vindkänslighet, kommer man troligen snart fram till att ni professorer bäst blir sådana på vetenskapliga meriter och inget annat. Allt detta är uppmuntrande och roligt att tänka på.
MEN LIVET SOM adjunkt, det är inget roligt, ty där ”… saknar undervisningen den fantasieggande kryddningen med forskningsexempel …”, skriver du, och kan förvisso vara ämnesmässigt felfri (tack) men ”inte särskilt aktuell”. Förlåt mitt ordval, så som jag förlåter din tanklöshet, men hur i herrans namn har du kunnat komma på den galna idén att en adjunkt inte skulle kunna meddela -aktuell forskning på ett intressant sätt? Tänker du dig adjunkter som en beklagansvärd samling, ointresserad av forskning och dessutom ur stånd att begripa vad det rör sig om? En ledsam tillvaro i Platons grotta, medan saliga själar forskar uppe i hans idévärlds eteriska rymder?
Med all respekt: man kan ha många skäl till att inte forska. Ett kan vara stort intresse på bredden, vilket exempelvis sätter en i stånd att trots allt inte bara meddela forskningsresultat, utan också att redogöra för tillämpningar inom angränsande områden, om vilka specialisten av tidsskäl ofta måste förbli okunnig. Erfarenhetsmässigt vet jag att sådana anknytningar alltid är intresseväckande och stimulerande för studenterna. Och, tro mig, väljer man att skriva böcker tar det också sin tid, för att inte tala om popularisering, ett terra incognita för många forskare i karriären, troligen till följd av tidsbrist och sysslans obefintliga meritvärde.
SOM DU SÄKERT redan förstått har den som skrivit dessa rader prioriterat något åt det nämnda hållet (och ägnar sig åt elämnen, fysik, astronomi och kärnenergiteknik.) Att det skulle vara mindre ”fint” på något sätt har aldrig fallit mig in, lika lite som jag någonsin ångrat valet. Att inte bli lektor på sådana meriter är i sin ordning; att hela tiden fått ha ett roligt och stimulerande arbete och kanske till och med kunnat intresserat någon för forskning och utveckling räcker gott!
Varma hälsningar
ARNE SIKÖ
Civilingenjör, pensionerad adjunkt,
Högskolan i Halmstad
