Universitetsläraren 2003 nr 2 kommenterade jag mitt utträde ur SULF/ SACO utan några namns nämnande. Artikeln föranledde Göran Blomqvist och Thomas Kihlberg att försvarstala. Pläderingen, införd i samma nummer, blandar i tidens smak fakta och fiktion och kan i vissa delar få en taskspelare att framstå som ett edsvuret sanningsvittne. Min avsikt var inte att munhuggas utan att påpeka ett missförhållande, som jag påpekat muntligt åtskilliga gånger. Blomqvists och Kihlbergs plaidoyer, som övertygat mig om riktigheten i mitt beslut att utträda, kräver dock ett genmäle.
I Blomqvists/Kihlbergs svar kommer några enkla retoriska knep till användning. Ett är att begreppet ”arbetsgivaren” figurerar med olika referens, det vill säga det sägs inte ut vem eller vilka man avser. I ett par fall görs dock klart att det är undertecknad man apostroferar. Jag ”har velat få det att framstå”, heter det, som om förbundet ”förringat eller försvarat det kränkande beteendet”. Men man bör avstå – om man inte besitter klärvoajanta talanger – från yttranden om en persons intention och vilja. Enligt min uppfattning har förbundet när det deltog i beslutet i personalansvarsnämnden inte ”förringat eller försvarat det kränkande beteendet”, men det har gjort det i sitt agerande i övrigt.
BLOMQVIST/KIHLBERG TALAR vidare om förbundets stora arbetsinsatser (möten, förhandlingar etc.) och att dessa förorsakats av att ”det har funnits åtskilligt att anmärka på vad avser arbetsgivarens vilja [sic!] och förmåga att genomföra de planerade åtgärderna”. Att ärendet förorsakat ”en rätt omfattande insats” är jag övertygad om och jag framhöll vid ett av våra möten, att jag var imponerad över fackets engagemang – i den ena parten. I lika grad var jag förskräckt över fackrepresentantens enögdhet, ”grabbighet” och bristande verklighetsförankring. Att insatserna endast kom den ena parten till godo var anledningen till mitt utträde ur facket och första inlägg i denna tidning. Motparten – eller hellre motparterna, för facket har inte heller intresserat sig för alla de anställda som solidariserade sig med den sexuellt trakasserade – har lämnats helt därhän. Jag upprepar detta trots Blomqvists påståenden att ”vi vid åtta tillfällen under 2002 har talat med eller träffat henne” och att man bland annat ”föreslog henne att förbundet skulle uppdra åt den advokat hon tidigare haft kontakt med /—/ att företräda henne ”när ”stödåtgärderna närmade sig avslutningen”. I denna del – säger Blomqvist/Kihlberg – ”har KD:s agerande inte haft någon betydelse för oss”.
VERKLIGHETEN ÄR DOCK den att den trakasserade anlitade en egen advokat eftersom hon inte fick stöd av Sulf. Denna advokat var facket först i slutskedet villigt att arvodera. Mitt agerande bestod i att jag under ett par dagar i slutet av 2002 talade med flera företrädare för facket och påpekade att det var oacceptabelt att man inte gett den trakasserade något stöd. Under ett av dessa samtal kastades förslaget om arvodering av advokaten fram.
Naturligtvis kan jag inte säga huruvida mitt agerande påverkat facket – det spelar heller inte någon större roll. Och varför skulle det ha gjort det i detta fall då mina tidigare påpekanden förklingat oh�rda? Att facket inte under drygt ett år utan först efter de två dagar i december då jag ringer till dess företrädare börjar agera kan givetvis vara ett av dessa sällsamma sammanträffanden i tiden – som förnuftet tyvärr ställer sig skeptiskt till.
Tillåt mig också citera ur ett brev från den medlem som man nonchalerat; brevet är skrivet till mig efter Blomqvists/Kihlbergs artikel och givetvis har brevskrivaren medgivit att det citeras och refereras:
”De har pliktskyldigt ringt några gånger, jag har träffat Göran Blomqvist en gång. Thomas Kihlberg har inte kontaktat mig alls och när jag ringde honom hade han en så grovt felaktig uppfattning om min – och institutionens – situation att jag blev helt bestört. Han verkar inte ha tagit intryck av min beskrivning av min arbetsmiljö överhuvudtaget. De har inte i något läge erbjudit mig något eget ombud heller, och vad värre är, inte informerat mig om mina eventuella rättigheter. Det var ju därför som jag kontaktade Viklund [advokaten].”
I brevet omvittnar hon vidare den vanmakt hon upplevt och den besvikelse hon känt över uteblivet stöd från facket – ”jag har ju inte ens fått känna mig trodd/ tagen på allvar utan istället blivit ifrågasatt av [—] Thomas Kihlberg”.
Därför vill jag, när Blomqvist/Kihlberg avslutningsvis i artikeln säger sig ha ambitionen att dels ”självkritiskt granska sitt agerande”, dels se till att ”också universitet och högskolor skaffar sig ordentlig kompetens”, rekommendera just den nämnda turordningen, det vill säga att i första hand sopa rent kring egen dörr.
KERSTIN DAHLBÄCK
PROFESSOR I LITTERATURVETENSKAP
STOCKHOLMS UNIVERSITET
SVAR:
OLIKA BILDER
Uppenbarligen har Kerstin Dahlbäck och vi helt olika bilder av hur verkligheten ser ut på avgörande punkter i detta ärende. Vi finner det därför inte meningsfullt att fortsätta diskussionen. Som ett enda exempel på våra olika verklighetsbilder kan nämnas att advokaten kontaktades den 18 november, det vill säga uppskattningsvis två veckor före den tidpunkt i december som Dahlbäck själv i sin artikel uppger för sina kontakter med de fackliga företrädarna, okänt vilka, och som skulle ha lett till engagemanget av denne advokat.
Vi beklagar att Dahlbäck i sin egenskap av chef för institutionen inte har visat samma engagemang och förmåga som hon nu gör i sin kritik av vårt agerande, när det gäller att fullfölja den överenskommelse som träffades mellan parterna. Dess syfte var att åter normalisera förhållandena efter de händelser som inträffat. I vilken ordning man bör vidta de åtgärder vi föreslog i slutet av vårt förra inlägg är egentligen ingen stor sak. Vi har för vårt del redan börjat, och vi har förstått att Stockholms universitet också har känt ett stort behov av att ha ordentlig kompetens på alla nivåer vad gäller handläggningen av trakasserifall
GÖRAN BLOMQVIST, FÖRBUNDSDIREKTÖR
THOMAS KIHLBERG, FÖRBUNDSJURIST
