Det omständliga sättet att anställa folk vid universitet och högskolor bekymrade deltagarna i ett seminarium om att rekrytera och behålla lärare. Rekryteringsfrågan är akut. Snart går 40-talisterna i pension och har man inte utarbetat en strategi för anställningar innan dess blir det problem.
Fredrik Wallinder från Örebro universitet förutsåg också en ökad lönekonkurrens från utlandet.
– Det går tiotusen gånger snabbare att rekrytera folk till näringslivet än till högskolorna, noterade han.
– Högskoleförordningen måste moderniseras, sa Regina Hansson som sysslar med rekryteringar vid Stockholms universitet. Den är alltför hårt reglerad, rek-ryteringsförfarandet blir stelbent och tar lång tid.
– När man efter 1–1,5 år är klar så har den man siktat på kanske fått ett annat jobb, påpekade Elinor Edvardsson Stiwne från Linköpings universitet.
Hon ville rationalisera bland nämnder och råd, men Magnus Söderström, rektor vid Mälardalens högskola, som inledde seminariet, trodde – vis av egen erfarenhet – att detta inte skulle gå så lätt.
Krav på självstyre
Han berättade en sorglustig historia från sin tid som rektor i Växjö, när man försökte effektivisera och minska nämnderna. Följden blev uppror och stormöten och anklagelser från studenterna om att det demokratiska inflytandet åsidosatts.
– Vi har stora krav på akademiskt självstyre. Då blir det många nämnder. Om vi vill ha ett kollegialt inflytande måste vi köpa att det tar viss tid och att människor måste engagera sig. Ibland kommer folk till mig och säger att jag måste peka med hela handen. Men jag ser mig inte som en generaldirektör utan som en speaking partner för prefekter och dekaner. Jag tycker inte att jag ska ha någon kommando-funktion.
Det gillade inte Anneli Liukko från Lärarhögskolan.
– Universiteten karaktäriseras av intern förvirring. Man vet inte vem som har hand om vad. Jag tycker inte om att du säger att du inte vill fatta beslut. Rektorer har ett stort ansvar, sa hon.
Rektor Söderström genmälde att hans erfarenhet av delegering var ganska god och att en stor del av rektorsjobbet går ut på att lobba i det politiska systemet och försöka rädda så mycket pengar som möjligt.
Personlig utveckling
Hur behåller man då de lärare man lyckats rekrytera? Magnus Söderström påpekade att man inte kan begära att en person ska göra samma sak i 30–40 år. Han talade för en personlig utvecklingsplan för några år i taget, där olika typer av uppdrag varvas, koncentrerade perioder av forskning varvas med undervisning eller administrativa uppdrag.
– Jag tycker att varje lärare ska arbeta utomlands en period vart femte år, sa han bland annat.
Det är nu inte det lättaste, visade ett annat seminarium som handlade om lärarnas mobilitet. Allt färre ur den svenska högskolevärlden vill åka utomlands, trots en uppsjö av stipendiefonder: Sokrates, Leonardo da Vinci, Linnaeus-Palme, Erasmus Mundus och allt vad de heter. Bundenheten till hemknutarna gäller såväl studenter som lärare.
Det var åren 1989/1990 som det svenska intresset för utlandsstudier bröts och sedan har kurvan bara gått nedåt.
Svårt få ledigt
Enhetschef Margareta Sandewall från högskoleenheten vid Internationella pro-gramkontoret för utbildningsområdet tyckte att det var särskilt ledsamt att behöva skicka tillbaka beviljade, men inte utnyttjade, miljoner till EU.
Deltagande debattörer vittnade om hur svårt det är att få ledigt från lärartjänster för att åka utomlands.
KERSTIN KÅLL
