Tjugo år gammal lämnade Linde Lindkvist sin hemstad Umeå för studier i Lund. Han var intresserad av religions- och samhällsvetenskap men även filosofi och historia. Vad skulle han välja?
När en studievägledare på MR-programmet sa att han kunde välja just mänskliga rättigheter eftersom han då skulle få studera alla ämnena var valet enkelt.
Ett gäng ”unga, arga doktorander som tog studenterna på allvar drev utbildningen”, är Linde Lindkvists beskrivning.
Det passade honom som hand i handske.
Studierna knöts till dagsaktuella händelser i världen, utbildningen kändes relevant och minst sagt aktuell.
Lunds universitet är än så länge det enda universitet i Sverige som ger den här forskarutbildningen. Internationellt är ämnet väletablerat.
Att beträda jungfrulig mark har inneburit såväl svårigheter som fördelar, säger Linde Lindkvist.
Det har exempelvis inte funnits gamla avhandlingar att fördjupa sig i för att förstå vad ämnet egentligen kan handla om.
– I början var jag rätt förvirrad, innan jag förstod vilket fält som var mitt. Men det har varit en inspirerande utmaning, som gett en känsla av frihet.
Förenta Nationernas generalförsamling antog den 10 december 1948 den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (MR).
Dokumentet skrevs av FN:s kommission för mänskliga rättigheter, under ledning av Eleanor Roosevelt (1884–1962), amerikansk FN-delegat och presidenthustru till Franklin D. Roosevelt.
Efter Bibeln är förklaringen det dokument i världshistorien som har översatts till flest antal språk.
Vi behöver inte läsa mer än den första artikeln för att börja fundera över dess innehåll och värde: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.
– Skyddet för mänskliga rättigheter är bräckligt i Sverige, säger Linde Lindkvist och ger som exempel Skånepolisens register över romerna och Egyptenaffären 2001.
Vi ägnar en bra stund åt att prata om romernas situation i världen idag – och inte minst i Sverige. Vi pratar om tiggarnas situation.
– Om vi verkligen vill värna om alla människors lika värde så måste vi ge oss på de bakomliggande orsakerna till fattigdom och socialt utanförskap. Då räcker det inte med att göra om de
internationella konventionerna till svensk rätt. Vi behöver också en radikal omfördelningspolitik. Men politiker är måna om att få och behålla väljare.
– Artiklarna i den allmänna förklaringen och de efterföljande konventionerna är allmänt skrivna och tolkningsutrymmet för staterna stort. Tyvärr är många aktivister och skribenter alltför okritiska till hur de här texterna tolkas både nationellt och i organisationer som FN och Europadomstolen.
På frågan om det är hög tid att texterna skrotas eller skrivs om, om de egentligen endast utgör ”tandlösa tigrar”, suckar Linde Lindkvist och säger att texterna är barn av sin tid men att de
nog har ett visst vägledande värde även idag.
– Texterna kan hjälpa oss att identifiera orättvisor. Men vi måste i större utsträckning kämpa emot vissa tolkningar som staterna gör. Jag saknar ett pågående politiskt samtal och önskar att vi alla vågade bråka mer och öppet diskutera hur rättigheterna ska förstås och vad och vilka de egentligen ska skydda.
Massmedias agerande i olika MR-sammanhang ger han inte mycket för.
– Tyvärr rapporterar media ofta okritiskt utan att ifrågasätta. Det finns en allmän tendens att köpa vad de internationella organen säger utan vidare eftertanke. Det ligger en fara i det.
Fokus i avhandlingen ligger på rätten till religionsfrihet.
Linde Lindkvist skriver om hur den rättigheten formulerades i den allmänna förklaringen och om de aktörer som deltog i arbetet. Intresset väcktes då han praktiserade på UD:s avdelning för mänskliga rättigheter under den tid som präglades av Mohammedteckningarna i Jyllands-Posten och förbudet mot nybyggen av minareter i Schweiz.
I artikel 18 står: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor”.
Texten skrevs enligt Linde Lindkvist av en handfull rätt oeniga personer i FN:s då nybildade kommission för mänskliga rättigheter. En av de viktigaste aktörerna var den libanesiske filosofen och diplomaten Charles Malik. Bakom kulisserna var representanter för Kyrkans världsråd och Internationella missionsrörelsen betydelsefulla, bland annat för att få in rätten att byta religion.
– Många tror att hela dokumentet utgjorde världssamfundets gemensamma svar på förintelsen. Men det finns inte mycket stöd för den tolkningen i det historiska materialet. Det jag betonar är att religionsfrihetsartikeln kom till som en begränsad grupp aktörers svar på väldigt konkreta problem, exempelvis Sovjetunionens anti-religiösa politik.
– Ska vi definiera vad religionsfrihet innebär för oss idag är frågan om vi ska utgå från texten från 1948? frågar sig Linde Lindkvist.
– Vi behöver politiska samtal om vad och vilka som exempelvis religionsfriheten ska skydda och vi måste våga föra de samtalen. Tyvärr präglas mycket av arbetet med mänskliga rättigheter av uppfattningen att FN redan har bestämt vad de betyder.
I vilka forum ska samtalen föras?
– Inom internationella organisationer, men också i den inrikespolitiska debatten, i frivilligorganisationer, i olika trossamfund och i media. Det finns en utbredd uppfattning om att vi pratar om samma sak, men gör vi verkligen det?
– En styrka vi har här i Lund är att vi vågar ifrågasätta de vedertagna sanningarna inom MR. Jag tror att fler måste inse att mänskliga rättigheter är ett mångfacetterat område och att det inte är hugget i sten vilka rättigheterna är. Som jag ser det är ett pågående samtal om vad vi menar med mänskliga rättigheter det enda sättet att göra det till ett språk som kan vara relevant även i framtiden, säger Linde Lindkvist.
– De här frågorna kan bli en avgörande del av den framtida, politiska makten och förändra många människors livsvillkor både i Sverige och i världen idag.
