Sällan eller aldrig har jag sett en sådan flod av reaktioner på en disputation. Debatten om Sameh Egyptsons avhandling om islamism i Sverige sticker ut. Disputationen ger också en blixtbelysning av det hårdnande klimatet för många forskare.
I Egyptsons avhandling ”Global politisk islam?” hävdar han att Islamiska förbundet i praktiken är en gren av Muslimska brödraskapet. Avhandlingen lades fram vid Lunds universitet den 10:e februari i år och godkändes med 2–1 i betygsnämnden.
Vare sig debatten om sakfrågan eller Egyptsons ståndpunkter är nya eller okända. Skyttegravarna är så att säga sedan länge grävda: ägnar sig Egyptson åt islamofobiska konspirationsteorier eller är avhandlingen en legitim granskning av inflytelserik organisation?
Debatten för och emot har varit intensiv. Torsten Janson, lektor i islamologi vid Lunds universitet, och den i betygsnämnden som ville underkänna Egyptsons avhandling, fann det nödvändigt att i en lång debattartikel i Expressen förklara sig.
Han går igenom de tillkortakommanden han anser att avhandlingen är behäftad med och landar i att de vetenskapligt-metodologiska bristerna är alltför stora för att avhandlingen ska kunna godkännas.
Men han skriver också att avhandlingen ger en värdefull kartläggning av nätverk inom och utom den idégemenskap som studeras, samt att hans invändningar endast rör metodologiska frågor.
I delar av akademin väcker avhandlingen mycket starka reaktioner.
I en debattartikel i Expressen sågar två Uppsalaprofessorer i etik, Elena Namli och Carl-Henric Grenholm, hela processen kring avhandlingen och kallar den för ett haveri.
De ser allvarliga avsteg från vedertagna normer för akademisk examination och anser att avhandlingen har bristande kvalitet, politiserad karaktär och att den har en tendens att underblåsa islamofobi.
I Aftonbladet skriver Mattias Gardell, professor och forskare på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Cemfor, vid Uppsala universitet:
”Idén om en muslimsk konspiration mot den fria västvärlden är inte ny utan har traderats i en våg av publikationer /…/ Genren ansluter till en äldre litteratur om Den stora världskonspirationen där sammansvärjningen inte drivs av muslimer utan judar, frimurare, illuminati, kommunister eller rymdödlor.”
Men ett inte obetydligt antal forskare anser tvärtom avhandlingen värdefull.
Terrorforskaren Magnus Ranstorp backar kraftfullt upp Egyptson, bland annat i en artikel i SvD, där han menar att konflikten om avhandlingen i grunden handlar om huruvida det svenska samhället ska ge offentliga bidrag till en islamistisk rörelse.
Ett annat exempel är statsvetaren och Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö, som i Sydsvenskan menar att avhandlingen må ha metodologiska brister, men att den blivit så omdiskuterad beror inte på att Egyptson har fel utan på att han har rätt.
Avhandlingen är i skrivande stund anmäld både till Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, Npof, och Överklagandenämnden för etikprövning, Önep.
Att disputationen omgavs med rigorös säkerhet kanske vi svenskar i dagens infekterade politiska klimat med hat och hot mot forskare inte reagerar nämnvärt på.
Frågan är om hot och hat mot forskare blivit i det närmaste normaliserat. Därför är det värt att påminna om reflektionerna av fakultetsopponenten Khaled Salih, bland annat rektor emeritus vid University of Kurdistan-Hewlêr i Erbil i Irak.
I tidskriften Kvartal menar han att något fundamentalt har förändrats i Sverige. Han känner knappt igen det Sverige som erbjöd honom skydd och trygghet för 40 år sedan.
Vid disputationen var det en hög nivå på säkerheten i universitetsbyggnaden och de centrala aktörerna eskorterades till och från disputationen av livvakter. Khaled Salih påpekar att det här innebär något nytt i den svenska traditionen av tillit och öppenhet och undrar om de säkerhetsarrangemang som han upplevt i delar av Mellanöstern nu blivit en del av det akademiska livet i Sverige.
