I mina intervjuer med representanter för politiska partier inför valet till hösten kommer upprepade gånger frågan upp om betydelsen av vetenskapsområdena humsam och konst för att bevara demokratin och för att fostra nya generationer samhällsmedborgare.
Men i dagens Sverige är frågan om samhällsvetenskapens betydelse för demokratins utveckling till stora delar en fråga för politiska deklarationer och akademiska högtidstal. I ett land nära oss, som för snart tre månader sedan anföll ett grannland, har däremot frågan en helt annan dignitet. Där är det allvar.
I en artikel daterad 25 mars i år rapporterade den oberoende ryska tidningen Novaja Gazeta att Ryssland ställer in undervisningen i sociologi, kulturstudier och statsvetenskap på landets alla lärarutbildningar.
Novaja Gazeta tvingades lägga ner sin tryckta upplaga några dagar efter att den artikeln publicerades. Det ska inte tolkas som eftergivenhet mot makten, då sju av tidningens journalister har mördats sedan 2000. En exilversion av tidningen startade i början på april.
Repressionen har en lång tradition från Sovjettiden. Den korta sammanfattningen: Sovjetunionens förtryck och censur, krav på ideologisk renlärighet och brist på akademisk frihet krossade i det närmaste all rysk samhällsvetenskap.
Ett exempel från sociologins område: Masha Gessen berättar i Framtiden är historia om Nikolaj Bucharin, en av Lenins närmaste bundsförvanter, som 1921 skrev boken Den materialistiska historieuppfattningen där han försökte skapa en marxistisk samhällsvetenskap som inkluderade västlig sociologi. Men tidsfönstret för en sådan ansats var kort. Efter en intern maktkamp avsattes Bucharin 1929 från sina poster i partiet. Han avrättades 1938.
Redan 1922 skärptes den ideologiska kontrollen av forskningen och från slutet av 1920-talet till in på 1950-talet existerade knappast sociologi som akademiskt ämne. Det var först med Glasnost som sociologifältet tilläts börja utvecklas.
Efter Sovjetunionens fall blomstrande den akademiska friheten och en grupp framför allt yngre forskare engagerade sig i att bygga upp en framgångsrik samhällsvetenskaplig forskning och undervisning.
Den akademiska friheten förblev tämligen intakt under Putinregimens första år men inskränktes i takt med att regimen blev alltmer auktoritär under slutet av 2000-talet.
Angreppen på den akademiska friheten har accelererat under de senaste åren. Sedan 2019 har ryska myndigheter drivit en öppen kampanj för att krossa oliktänkande inom akademin. Studenter har stängts av från ryska universitet efter att ha deltagit i protester. Universiteten pressas att övervaka sina studenters, forskares och lärares politiska aktiviteter och till åklagare överlämna listor över dem som protesterar.
I april 2021 undertecknade Putin en ny lag som kräver att regeringen måste godkänna alla samarbeten mellan ryska forskare och utländska kollegor. Lagen förbjuder också all offentlig utbildning som påstås motsätta sig Rysslands konstitution eller uppmuntra till oro. I slutet av mars i år förbjöd Ryssland sina forskare att delta i internationella konferenser.
I takt med att Putin strypt den akademiska friheten och samhällsvetenskaperna har hans aggressiva retorik och krigshandlingar eskalerat. Och här står vi nu med ett blodigt krig som vi inte kan se något slut på.
Man kan konstatera att det verkar vara närmast nödvändigt för en diktatur, eller en auktoritär regim med ambitioner att etablera en diktatur, att strypa forskning och undervisning i ämnen som studerar samhället, människans och mänskliga aktiviteter.
För att citera artikeln i Novaja Gazeta:
”Bekantskap med sociologi, kulturvetenskap och statsvetenskap ger studenten möjlighet att se världen som den är, och att föreställa sig hur mångsidig och mångfacetterad den kan vara.”
