”En minut” betyder något annat i ett zoomseminarium

”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. […] Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon.”
Kierkegaardcitatet lyser på skärmen, i sin helhet 147 ord långt.
Det är internkurs i doktorandhandledning och jag skönjer 18 kollegor på de små bildikonerna. Vi har precis börjat vår första digitala träff: Kursledaren har presenterat sig, vi har spenderat de sedvanliga minuterna på tekniskt trubbel, och nu har första slajden äntligen kommit upp; ett citat för att belysa den unika men också komplexa relationen mellan mentor och student. Det blir tyst. Alla läser.
Utbildaren: Reaktioner?
Stämningen är förväntansfull, men också lite försiktig. Ingen säger något.
Till slut vinkar en kollega, en mycket klok person som jag respekterar djupt, med sin digitala hand. Hen får ordet, unmutar sig själv:
”Jag undrar om inte stödja vore ett bättre ord? Hjälpa förutsätter ju att vi handledare vet mer än doktoranden, och det håller jag inte alltid med om. Det handlar ju om att stödja doktoranden i att finna sin egen väg.”
Kursledaren hummar gillande. Pannor i veck, begrundan. Nästa kollega tar till orda.
Jag snabbinspekterar mitt inre, märker att jag är i chock. Inuti råder total förvirring. Å ena sidan: Det var klokt sagt av min kollega. Å andra sidan: WHHATHS­NGGFG45ht’’’-öeu6667888?
Lite bakgrundsinfo: De senaste åren har jag ägnat mig åt det reproduktiva. Två täta graviditeter, åtskilda av enbart en ynka coronavår, har slungat mig in i en ny verklighet. En verklighet långt bort från den digitala socialiseringsprocess som pandemin inneburit, där akademin lärt sig att tänka och utbyta tankar online. En handfast verklighet, praktisk, fylld av hopknutna blöjor, halvtömda diskmaskiner, udda babystrumpor, vällingdosetter … Men framför allt kännetecknad av en annan tideräkning, där enheten ”minut” betyder något helt annat än i, säg, ett akademiskt zoomseminarium.

En typisk morgon:
07:15 Klockan ringer. Tänker ”jippi, bara jag är vaken!” Bebin ligger i dubbelsängen, men jag tar inte risken att flytta över henne till spjälsängen, hon kanske vaknar, nu ska jag få äta frukost själv. Går ut i köket.
07:17 Bebin vaknar.
07:21 Jag försöker bära bebis och samtidigt få äppelmosburken ur kylen. Tappar burken, behöver städa upp.
07:24 Sätter mig vid bordet, slevar in yoghurt. Bebin på golvet, sur.
07:26 Ger efter. Lyfter upp bebin, låter henne smaka på yoghurten.
07:27 Ljud från barnkammaren: ”Var är min vattenflaaaaaaaska? Var är naaaapppen? Var är NI?” Tvååringen struttar ut i köket, brister omedelbart i gråt. ”Jag vill titta PÅ TV!” En oavslutad frukost på bordet, en hungrig bebis och en missnöjd tvååring i famnen.
07:31 Sätter på Greta Gris och försöker langa in frukost i tvååringen. Som håller för den nedre delen av ansiktet och ropar ”MIN MUN ÄR BORTA!” Bebin gurglar förtjust. Jag funderar: Behöver jag sms:a föris att vi kommer att vara sena (igen)? Bestämmer mig för att låta bli, eftersom jag ändå inte minns var telefonen ligger.
Allt detta sker alltså inom exakt samma tidsrymd som går från att jag trycker ”Join this meeting” till att min kollega hunnit uttala ”stödja”. Ett faktum lika sant som oerhört. Det borde vara en ontologisk omöjlighet.

Där framför zoomskärmen försöker insikten sjunka in: Får jag verkligen läsa 147 ord på samma skärm? I fred? På betald arbetstid? Och dessutom bättre betald än det där andra omöjliga, floden av oätna mattallrikar, vantbråk, oavslutade meningar? Som sagt, oerhört.
Handledarutbildningen var mitt första möte efter föräldraledigheten. Jag får bara hoppas att min tidsuppfattning snart skiftar tillbaka. Att mitt akademiska sittfläsk återvänder, att min hjärna blir som förr.
Annars kan jag behöva lite hjälp. Eller stöd, vilket som.

Anna Tyllström
Forskare vid Uppsala universitet
och Institutet för framtidsstudier


Kategorier: Krönikor, Anna Tyllström, Digitalisering
Anna Tyllström, forskare vid Institutet för framtidsstudier Foto. Mikael Wallerstedt