Inte minst inom hållbarhetsforskningen har samproduktion av kunskap blivit allt vanligare, men även andra forskningsfält kan ha intresse av sådana metoder.
En person som genomgående under sin forskarbana har jobbat med samproduktion av kunskap är My Sellberg, postdok på Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet.
För närvarande studerar hon hållbara livsmedelssystem och hur man kan ställa om till detta på lokal och regional nivå. Detta gör hon tillsammans med Södertälje kommuns EU-projekt Matlust.
– I praktiken innebär mitt arbete mycket processledning. Inom akademin kan jag känna mig mer som en praktiker eller processledare, men utanför akademin känner jag mig som en forskare, säger hon.
Hennes kollega Albert Norström, med flera, publicerade nyligen en artikel i Nature Sustainability med syfte att ringa in principer som grund för högkvalitativ samproduktion av kunskap inom hållbarhetsforskning.
Kunskapsproduktionen ska vara kontextbaserad, alltså utgå från en specifik kontext, plats eller fråga, och den ska vara pluralistik i meningen att den ska erkänna flertalet sätt att veta och göra saker. Vidare ska den vara inriktad mot tydligt definierade mål som delas av aktörerna och relaterar till utmaningen som ska lösas, liksom vara interaktiv och möjliggöra löpande lärande och aktivt deltagande för aktörerna.
Tydlig kommunikation
I flera av My Sellbergs projekt har forskningsfrågorna, likväl som designen av forskningsprojektet och dess empiri, skapats tillsammans med de andra aktörerna. För att det ska fungera bra krävs att kommunikationen är tydlig från början kring vad alla förväntar sig av projektet.
– Det är inte en konsulttjänst där jag går in och gör något åt dem, utan de måste vara öppna för att detta är ett lärande och att vi inte vet från början vad resultatet kommer att bli.
Resultatet kan också innebära kritik mot de deltagande aktörerna, men detta har inte varit något vidare problem för My Sellberg, bland annat för att hon är noga med vilka hon väljer att jobba med och att de delar vissa grundintressen i projektet.
– De vill lära sig och utveckla sin potential, och det är så man kan rama in resultat som pekar på brister. Den här metoden handlar också om relationsbyggande, så rollen är annorlunda än när man som forskare bara kommer utifrån för att granska.
Mervärdet är att resultaten kan bli mer förankrade i den komplexa verkligheten, liksom att samtliga aktörer ökar sin kompetens och skapar nätverk som blir fortsatt användbara för att hantera utmaningarna.
Lär av andra forskare
My Sellberg påpekar att det tar tid att jobba i sådana här processer och det kräver resurser och kompetens. Hennes eget projekt är finansierat av Formas. Kompetensen har hon byggt upp mycket genom att lära av andra forskare och gå kurser, till exempel i processledning.
Det är också hennes råd till forskare som är intresserade av att börja jobba med samproduktion av kunskap: ta armkrok med andra som har erfarenheten. Betydande metodkunskap finns inom informella nätverk, och de är också viktiga som forum för att diskutera frågor om metoden, forskningsetik och problem som dyker upp.
