Konsten att göra karriär – utan dyra konferenser

Det var i Vancouver jag förstod det. Jag hade betalat 18 473 kronor i flyg, konferensavgift och en sjättedel av en svindyr Airbnb-lägenhet. Däckad av jetlag låg jag i det sovrum jag delade med en finsk kvinnlig kollega och bläddrade i en konferenskatalog, en tum tjock, när det slog mig: Det går ju att avstå.
Vid närmare introspektion ville ingen del av mig gå ner till konferenscentret och sälla mig till de 11 000 kollegorna från hela världen som stressade mellan olika sessioner där ingen läst de tusentals artiklar som mejlats ut i förväg. För att sedan tjata mig in på mingel där akademiska superstjärnor står omgivna av klungor av doktorander och juniora forskare som säger jakande och bekräftande saker. Och riskera att bli stående ensam i ett hörn vid ett dukförsett bord där snittarna tagit slut.
Jag såg det framför mig: fönsterlösa rum med heltäckningsmattor. Luftkonditioneringsfläktarna. De fula plastfickorna med namnbrickor dinglande runt halsen. Den sociala pinsamheten. Nej. Nej. Nej. Lägg till klimatkonsekvenserna av 10 900 flygbiljetter och känslan av meningslöshet gick från pressande till akut.

Det var min franska kollega JP som först berättade för mig. Han har gjort det jag inte trodde var möjligt: en strålande internationell karriär utan att åka på konferenser. Och hans främsta karriärtips: åk inte. ”Anna”, sa han, ”om du räknar ihop tiden du ägnar åt att skriva konferensbidrag, boka resor och hotell, läsa andras bidrag, själva resan och utmattningen som följer så blir det sällan mindre än en hel arbetsvecka. Med jetlag mer. Don’t go.”
En arbetsvecka. Eller två. Lägg ihop det med de besparade 18 473 kronorna, utebliven klimatångest och du får ett professional life hack.
För hur mycket hinner du skriva på den där artikeln som ligger och surdegar till sig i skrivbordslådan på en vecka? Hur många bokkapitel? Hur många reviews? Man kommer ganska långt på fem små dar.

Nu hör jag era invändningar: Men det sociala, säger ni. Vi som träffar varandra så sällan, det är ju så roligt. Man kan sätta ansikte på kända namn, och marknadsföra sina idéer. Och få nya? Och det är ju meriterande att åka på konferenser. Och det är så bra att få en deadline att jobba mot, man får ur sig text. Och man kombinera det med semester. Och som doktorand är det bra att se sig om. Och …
Visst. Alla konferenser är inte bortslösad tid. Och jag förstår att min numera diviga inställning till konferenser måhända möjliggjorts av att jag redan har åratal av konferenskuskande bakom mig. Men borde man inte i alla fall fråga sig: är det verkligen värt att åka den här gången?
För det går att få forsknings­impulser på andra sätt; kollegors feedback kan du få genom reviewprocesser eller helt enkelt genom att kontakta de forskar­vänner du är intresserad av och fråga om en vänskaplig genomläsning. Att gästforska utomlands ger en doktorand både djupare och bättre nätverk än en enstaka konferens. Workshopformatet och mindre, internationella forskarnätverk kan vara långt mer givande som mötesplatser än just konferenser där hundratals, ibland tusentals, män­niskor samlas och driver runt med tom blick och plastfickor kring halsen. Och det finns faktiskt videosamtal.
Just sayin’.

Jag åkte hem från Vancouver den gången med två uträttade ärenden. Jag hade 1) presenterat mitt eget papper och 2) närvarat vid ett nätverksmöte med nordiska kollegor, alla bosatta på oändligt närmare platser än Vancouver.
Utöver detta hade jag utforskat Stanley Park, ätit musslor med ketchup på och spontant ordnat en barkväll för törstiga organisationsforskare på en skum bar med ett band som spelade på skurborstar och metallbitar. Det var kul. Men det är tveksamt om det gjorde mig till en bättre forskare.
Och jag har undvikit stora konferenser sedan dess.


Kategorier: Krönikor, Anna Tyllström, Karriär