Det är en helt vanlig fredag i vetenskapens tjänst. Jag sitter och går igenom slutsatserna i en artikel. Det är sista rycket, om någon timme ska texten iväg på språkgranskning, sedan väntar inskick. Efter det hoppas jag att inte se den på ett bra tag.
En knack på glasväggen till mitt arbetsrum. Min chef öppnar dörren, säger: ”En lastbil har kört in i Åhléns.” Det tar några sekunder för orden att sjunka in. Åhléns ligger bara några stenkast bort. Är det sant? Sedan börjar även jag knacka på kollegors glasväggar och jag ser samma reaktion hos dem: total överrumpling parad med misstro.
Frågorna hopar sig: Vilka uppgifter är tillförlitliga? Kan vi ta oss hem? Vem hämtar barnen? Vi får inte tag i vår receptionist som gått från jobbet några minuter tidigare. Min familj jagar febrilt efter min tolvåriga brorsdotter som är ute och säljer majblommor i kvarteret och inte svarar på sin mobil. Oron sprider sig. Vi ringer polisen men kommer inte fram. Insikterna från gårdagens internseminarium på ämnet terror och IS hjälper liksom inte – vi är lika handfallna som vem som helst.
Elfenbenstornet uppstod som begrepp under 1800-talet och avsåg en avskild plats dit den lärde kunde dra sig undan allmänheten för att skapa ifred. Med tiden har uttrycket dock kommit att användas som nedsättande liknelse för akademin: en isolerad elit som helst håller sig på armlängds avstånd från, men framför allt högt ovan, det kringliggande samhället. Forskningsinstitutet där jag jobbar har i syfte att motverka detta; utöver att bedriva tvärvetenskaplig forskning ska vi delta i det offentliga samtalet, och tillföra perspektiv på ”framtida hot och möjligheter i samhällsutvecklingen”. Därför ligger våra lokaler mitt i den skärningspunkt mellan kommers, näringsliv och politisk makt som är Drottninggatan. Våra seminarier hålls på stan, ofta i Citykyrkan runt hörnet. Vi ska vara där människor är.
Ändå sitter vi i just ett torn. Fyra våningar över Centralbadets bassäng är himlen närmsta granne. Och just denna eftermiddag har någon där nere bestämt sig för att sno en lastbil, utanför just Citykyrkan, och meja ner allt och alla i dess väg.
Från vårt torn finns två sätt att se ner på innergården som nu omvandlats till katastrofcenter: Antingen klättrar man upp på elementet i lunchrummet. Eller så sätter man sig på huk i konferensrummet och tjuvkikar genom de enorma jugendfönstren som tillhör våningen under. Så vi klättrar upp, vi hukar. Och bevittnar overkliga scener: folk som skakar, irrar, som leds och sveps in i filtar, som får vård och hörs som vittnen. Unga, äldre, barn utan föräldrar. Först efteråt ser jag det metaforiska i situationen: här sitter vi, en grupp samhällsforskare, och bevittnar ovanifrån hur samhället i dess mest elementära form – polis, räddningstjänst och Röda korset-volontärer – arbetar, lugnt och metodiskt, medan vi själva inget göra kan. För sådan är tornets paradox: vi har överblick men är samtidigt fångna.
Timmarna masar sig fram. När anhöriga och kollegor väl lokaliserats står vi villrådiga i korridorerna. En kollega vill kolla om vi kan ta oss ut. Väl nere på gatan blir vi snabbt tillbakamotade av civilklädda poliser; vi är mitt i avspärrat område. Vi får snällt återvända till vårt torn. Vid middagstid bullar vi upp med nödproviant bestående av krusbär, kaviarmackor och småkakor. En annan kollega som dittills stannat på sitt rum kommer ut till pentryt. När jag frågar vad han gjort under eftermiddagen är svaret lika förbluffande som klokt: ”Jag har ordnat med mina referenser. Det är så lugnande.”
Till slut får vi gå hem. Genom ett vårvackert Stockholm slår vi följe med tusentals andra vandrare. Sällan har detta att gå hem från jobbet, och framför allt att gå tillbaka dit måndagen efter, känts som en så viktig politisk handling.
Det blev inte en helt vanlig dag i vetenskapens tjänst ändå.
Anna Tyllström, forskare vid Institutet för framtidsstudier och Uppsala universitet
