“Shit, vi behöver ha in en tjej här“

En februarieftermiddag för några år sedan ringer min telefon. ­Displayen visar riktnumret från en universitetsstad i Mellansverige. Rösten på andra sidan tillhör Björn, ekonomstudent och medlem av organisationskommittén för SM i ekonomi. Han undrar om jag vill vara domare i årets tävling.

Jag blir omedelbart smickrad; jag är relativt nydisputerad och SM i ekonomi låter flådigt, som att det räknas. Arbetet består i att skriva några tentafrågor med tillhörande rättningsmall samt tre heldagars jobb i maj på själva tävlingen. Det är inte betalt, säger Björn, men de flesta ser en stor ära i att vara med, de tycker att det är ”jätte-jätteroligt”.

Juryn i övrigt består av Ola, Johan, Mats och Göran. De har alla, som jag förstår det, varit med tidigare år och känner varandra.
– Men vi skulle verkligen behöva en tjej, helst yngre. Vi hade en här men hon hoppade av. Så det vore verkligen toppen om du kunde ställa upp.

Jag lovar att återkomma och lägger på. Tjusningen nyss har bytts mot förundran. Vill de ha min kompetens eller mitt kön?

Eller ålder? Eller alltihop? Gratis? Ännu konstigare känns det när jag börjar googla arrangemanget. Idel män i juryn, killgäng som vinnare i stort sett varje år, ibland med en enstaka tjej som skymtar fram. Av drygt 70 tävlande föregående år var bara 16 tjejer. Sedan slutet av 1980-talet har ekonomutbildningarna haft hälften kvinnliga studenter. Som lärare har jag aldrig slagits av att de manliga studenterna varit varken bättre eller sämre än de kvinnliga.

Men enligt SCB har kvinnorna presterat konstant bättre på ekonomprogrammen sedan mätningarna började 1989. Inom mitt eget ämne företagsekonomi – tillika Sveriges största universitetsämne – har kvinnor de senaste 15 åren stått för 40 procent av doktorsexamina. En nationell ämnestävling som inte återspeglar de som läser, examinerar och presterar bäst i det ämnet – är inte det ett problem?

Jo, det är det. Att merparten högskoleutbildade kvinnor någon gång under sin tidiga yrkesbana överskrider en gräns där bättre akademiska resultat slutar ge konkret avkastning i form av position, makt och lön – det är ett faktum som belagts om och om igen. Kruxet har varit att fastställa var den där luddiga gränsen går.

Frågan är om den inte går just vid SM i ekonomi: vid ett akademiskt skyltfönster där den någorlunda (nåja) jämställda vardagen på ekonomihögskolorna möter en gammal norm som säger att män är bättre på att skriva, göra och bedöma ekonomi, och av någon anledning – plötsligt och fortfarande – faller platt inför den. Samma norm följer sedan med ut i arbetsliv och samhälle och ger ekon långt in i lönerullor och styrelserum.

Vill man segla ett skepp i motvind kommer man inte  fram till sin destination genom att göra ingenting. Man måste kryssa. Anstränga sig. Genusvetenskaplig forskning pekar på samma sak rörande jämställdhet: det enda som hjälper mot omedvetenhet är mer medvetenhet.

Och här har alla vi lärare i högskolan ett stort jobb att göra. För handen på hjärtat – när kollade du senast igenom din litteraturlista med genusglasögonen på? Gick igenom dina övningsfrågor? Granskade dina inbjudningar till gästföreläsare? Och visste du att det är lättare att få, säg, en yngre kvinnlig doktor att ställa upp i en panel, jury eller dyliktom du frågar henne först? I stället för att med tre veckors varsel be om en dryg veckas gratisarbete med motiveringen ”shit, vi behöver ha in en tjej här”.

Jag tackade nej den där februarieftermiddagen. Skickade noggrann förklaring till hela juryn, med konstruktiva förslag på hur man skulle kunna få till stånd ett juryarbete som bättre representerar ämnet. Inget svar. Men veckan därpå ringde Björn till min (kvinnliga) kollega, med samma fråga. Och två veckors varsel.

Kryssa var det!

Anna Tyllström, forskare inom företagsekonomi vid Uppsala universitet

Fotnot: Alla namn är fingerade.


Kategorier: Krönikor, Anna Tyllström, Jämställdhet