Min kära universitetslärare
ibland tror jag att du inte vet hur mycket du betyder för mig. Hur mycket jag tycker om dig och hur fin du är. Du betyder inte bara mycket för mig förresten, utan för alla oss studenter. Därför vill jag passa på att faktiskt säga det som alltför ofta förblir osagt: Jag ser hur du kämpar och hur väl du vill. Ser ditt engagemang både för ämnet och för mig, för oss alla.
Det finns folk som skulle säga att du är en aning insnöad, ja rent av nördig. Du som kan ägna år åt frågeställningar som många inte ser tjusningen i.
Men om du är en nörd, är jag en nördwannabe. Det är så mycket du kan som jag också vill kunna. Jag vet att det kan verka som jag inte alltid lyssnar, men ofta ser jag nog mer uttråkad ut än jag är. Det är faktiskt så att jag ofta berättar för mina vänner om saker du har sagt när vi har setts. Ibland sitter vi uppe hela natten vrider och vänder på något av dina resonemang. Du är en ofantlig källa till inspiration, kunskap och nyfikenhet.
JAG SKULLE BARA ÖNSKA att vi hade mer tid tillsammans. Det är svårt att vara ensam så mycket. Vissa studenter träffar sina lärare så lite som fyra timmar i veckan, det är alldeles för lite. Jag vet att det är svårt för dig att hinna med och att det är så mycket annat du ska göra. Men ändå, jag tror att det vore bra för både dig och mig om vi sågs oftare, så att vi hann prata lite mer, lite djupare.
Jag vet att doktoranden tycker samma sak och du säger ju också det, vi behöver mer tid för varandra. Vi vill diskutera med dig, lära oss tillsammans med dig och dricka kaffe med dig. På vissa lärosäten har de börjat låsa in dig bakom glasdörrar som man behöver nyckelbrickor och koder för att kunna ta sig förbi. Det gör mig ledsen. Jag tycker att högskolan ska vara ett ställe för oss att mötas både i lärosal, labb och matsal.
IBLAND KAN JAG nästan känna mig svartsjuk på forskningen. Jag skäms lite för att säga det, jag vet ju att den är viktig och bra för dig. Och för mig. Du kommer tillbaka med nya åsikter och insikter. Det berikar också mig. Forskningen är till och med nödvändig för att vi ska kunna ha det så bra som vi har det när det är som bäst. Kanske finns det en högre makt som lyssnar på oss och vill oss väl. Om det finns det, i maktens korridorer, kanske den makten kunde se till att dygnet får fler timmar eller högskolorna mer resurser. Jag vet att det är att önska mycket men de här åren med dig är så dyrbara för mig. Det jag lär tillsammans med dig kommer jag att bära med mig under hela livet. Det kommer att vara ett stöd för mig, vad jag än tar mig för så kommer jag aldrig att glömma dig.
Din student Moa Neuman
ordförande för Sveriges
förenade studentkårer
Ps Vad sägs om att ses minst femton timmar varje vecka, vore inte det bra? Ds
