På somliga svenska universitet och högskolor förekommer det att ”referenslitteratur” omnämns i kursplanerna bredvid övrig kurslitteratur. Sannolikt är det en tradition att på vissa håll inkludera detta begrepp. I takt med att graden av formalisering ökar när det gäller kursplanerna (kraven på tydliga lärandemål är ett exempel) borde även en uppryckning kunna göras i den här frågan.
Det tycks inte finnas någon entydig definition på vad som avses. Enligt Wikipedia är det bland annat uppslagsverk, kartor, formelsamlingar och tabeller. Inom biblioteksvärlden används termen för litteratur – ofta kurslitteratur – som inte får hemlånas utan måste läsas på biblioteket. En granskning av ett antal kursplaner samt en mindre enkät ger en bild av begreppet som minst sagt mångfacetterat. Ibland avses tips på fortsatt läsning (förkovran). Vissa menar litteratur som studenterna förväntas ha tillgodogjort sig inför kursen (förkunskapskrav). Andra använder begreppet för litteratur som används för att genomföra någon specifik uppgift på kursen (hjälplitteratur).
Det kan inte vara lätt för studenterna att förstå vad som avses, när det förekommer så olika tolkningar. Är det ett krav att studenterna sätter sig in i referenslitteraturen? Blir det lättare att få högre betyg då?
Visserligen är ju alla begrepp i någon mening mångtydiga. Men som lärare inom akademin bör vi föregå med gott exempel och tydligt definiera de begrepp vi använder. Istället för att olika lärare explicitgör den betydelse de ger begreppet föreslår jag att det tas bort ur kursplanerna, ty det behövs knappast. Antingen är väl litteraturen obligatorisk, och kan då presenteras tillsammans med övrig kurslitteratur. Eller så är den inte obligatorisk och bör således inte tas upp på kursplanen. Litteraturtips bör kunna ges i andra sammanhang än på kursplanerna. Möjligen skulle de som verkligen använder begreppet för kartor, uppslagsverk och dylikt kunna fortsätta att göra det.
ANDERS ÖRTENBLAD
lärare och forskare vid Högskolan i Halmstad
