Mona Blåsjö vid Institutionen för nordiska språk i Stockholm har studerat hur studenterna utvecklar sitt vetenskapliga tänkande. Avhandlingen ”Studenters skrivande i två kunskapsbyggande miljöer” visar att studenterna behöver träna tillsammans med lärare och med varandra om de ska kunna lära sig att tänka och skriva på ett nytt och mer kritiskt analyserande sätt.
Det var hennes egen lärarerfarenhet som väckte intresset för ämnet. När hon höll skrivkurser för studenter, som tidigare läst olika ämnen, slogs hon av hur olika normerna är för hur vetenskapligt skrivande ska se ut och vad kritiskt tänkande innebär. Varje ämne har en lokal kultur som ger skillnader.
–Många lärare tror att kritiskt tänkande är just det vi gör i vårt ämne.
Hon har följt undervisningen i historia och i nationalekonomi, intervjuat studenter och lärare, studerat hur skrivandet kom in i undervisningen och hur det påverkat studenternas utveckling som analytiska tänkare. Samt ämnenas historia som universitetsämnen och den interna debatten om vad som är vetenskapens innehåll och hur den har påverkat dagens undervisning.
Studenten förväntas utveckla nya tankebanor och det är vanligt att läraren säger: tänk kritiskt.
–Men eftersom ens sätt att tänka är mycket omedvetet har de svårt att förklara vad det innebär och att lära ut det.
Gemensam kunskapssyn
Inom ämnena finns en gemensam kunskapssyn, men skillnaderna mellan ämnen är avsevärda.
Det finns också en uppfattning om hur en vetenskaplig text ska se ut. Mona Blåsjö menar att det är viktigt att vara medveten om att den normen bara gäller här och nu. Formen utvecklas och förändras på olika sätt över tid, och det skiljer både mellan ämnen och universitet.
Matematik och logiskt tänkande är centralt inom i nationalekonomin och det har påverkat uppfattningen om vart den kritiska analysen ska riktas.
–Det kritiska tänkandet är väldigt olika, i historia är det riktat mot källorna och i nationalekonomi mot varandras resonemang.
Redan på A-nivå behöver studenterna träna på att resonera kritiskt och dra slutsatser.
När de börjar en grundkurs har lärarna ibland en övertro på vad de kan. Det handlar då både om brister i faktakunskaperna och en oförmåga att tänka och skriva på ett analytiskt sätt.
–Många studenter har från början tanken att det handlar om att lära sig fakta och sedan redogöra för dem. Förhoppningsvis förändras detta.
Studenter som kommer direkt från gymnasiet har mest svårigheter med det kritiska tänkandet. Men också de som läst andra universitetsämnen kan behöva lära sig ett nytt förhållningssätt.
Lärarna får försöka bygga vidare på studenternas förkunskaper och successivt öka kraven.
–Det är svårt att säga generellt vad det betyder eftersom ämnena är så olika.
Vana dra slutsatser
Faktakunskaperna är bara en del av förkunskapen. Minst lika viktigt är hur studenterna har skrivit tidigare och hur vana de är att till exempel dra slutsatser och argumentera.
Forskare tar ofta kunskapen om olika textgenrer för given, och kan ha svårt att förklara skillnaden. Men för nya studenter är skillnaden mellan ett PM och en vetenskaplig artikel inte alls självklar, menar hon. De har en uppfattning om vad en uppsats är, men att skriva uppsats på gymnasiet är en helt annan sak.
Många studenter måste också lära sig att använda språket på ett nytt sätt när de ska resonera och ställa hypoteser. Den som mest använt språket för att beskriva, skämta och berätta har nog inte tränat på att dra slutsatser och analysera, tror Mona Blåsjö.
Hon säger att även om förutsättningarna och förkunskaperna är olika behöver studenter i allmänhet redan tidigt i utbildningen träna mer på att ställa kritiska frågor om exempelvis hållbarheten i slutsatser och val av källor.
Utveckla tänkandet
Tänkandet och skrivandet hör samman och att utveckla sitt skrivande är också att utveckla sitt tänkande. Mona Blåsjös studie visade att historiestudenterna lär sig kritisk tänkande betydligt snabbare. Bland annat får de träna mer på att skriva och resonera redan från A-nivå, medan nationalekonomins studenter har det första uppsatsseminariet när C-uppsatsen är färdig.
–Jag tror på det gemensamma arbetet. Det är bra med seminarier i början av studierna så att mindre grupper kan resonera tillsammans med en lärare. Grupparbeten är också utvecklande.
Eftersom högskolan snarast går åt motsatt håll med större undervisningsgrupper och minskade anslag utgår många lärare från att det inte kan bli mer skrivande på kursen för att studenterna inte hinner läsa mera.
Men Mona Blåsjö anser att huvudsaken är att studenten får tillfälle att skriva och att läraren inte behöver läsa allt om det inte gäller examination. Det är positivt med lärarrespons men inte nödvändigt. Respons från andra studenter fungerar också bra.
Skrivandet bidrar till studenternas intellektuella utveckling. Genom att läsa tar studenten emot kunskap, genom att skriva kan studenten utveckla kunskap.
–En trolig slutsats är att studenter får större kunskapsdjup om de skriver mer själva.
Flera alternativ
Hur tentafrågorna är utformade påverkar också lärandet. Frågor där studenterna måste ta ställning till flera alternativ eller källor har en tendens att stimulera det kritiska och självständiga tänkandet.
Kryssfrågor kan visserligen kräva avancerat tänkande, men de utvecklar inte tankeförmågan vidare eftersom studenten inte behöver argumentera för sitt svar, menar Mona Blåsjö.
Även föreläsningar kan utveckla det vetenskapliga tänkandet om de inte är helt monologiska.
När läraren kastar ut en fråga som får studenterna att börja fundera och diskutera med varandra händer mer, liksom när olika alternativ ställs mot varandra och problematiseras.
–Egentligen är det bakvänt att professorer och seniora forskare har föreläsningar och doktorander har seminarier, säger Mona Blåsjö.
–Det kan vara positivt med doktorander som lärare, för det kan vara lättare att föra en dialog med yngre lärare. Men det är på många sätt svårare att undervisa i små grupper och det borde åtminstone finnas något moment där studenter får träffa seniora forskare i små grupper.
ANNIKA GRANSTEDT
