I stället för att försöka förutsäga AI:s utveckling har Iosif Gidiotis undersökt hur vi föreställer oss teknikens framtida roll i högre utbildning. Genom korta berättelser om tänkbara framtider har han utforskat våra förhoppningar, farhågor och värderingar.
– När vi pratar om AI är det lätt att säga att tekniken innebär både möjligheter och risker. Men i en berättelse måste vi konkretisera vad det betyder. Vem fattar besluten? Vad gör läraren? Vad räknas som lärande? Berättelser kan synliggöra sådant som är svårt att fånga med abstrakta frågor, säger Iosif Gidiotis, som disputerade i september vid KTH.
Avhandlingen bygger på 100 tidigare publicerade framtidsberättelser och 69 berättelser skrivna av lärare, studenter, forskare och doktorander i svensk högre utbildning, samt intervjuer med 17 deltagare.
Han identifierar fyra återkommande framtidsbilder. I den första stödjer AI lärare medan mänskligt omdöme förblir centralt. I den andra förändras utbildningen i grunden. Den tredje beskriver universiteten som en automatiserad meriteringsfabrik. I den fjärde sätter människor tydliga gränser och skapar AI-fria miljöer.
Ett centralt resultat är att deltagarnas föreställningar hade tydliga gränser. Även när tekniken förändrades radikalt fick välbekanta roller och relationer ofta bestå.
– Det kan verka som brist på fantasi. Men gränserna kan också handla om värden vi inte vill ge upp, som mänskligt omdöme, meningsfulla relationer och fördjupat lärande.
Nu vill han utveckla metoden och undersöka vad som bör förbli mänskligt, hur lärande ska bedömas när AI medverkar och om effektivare processer verkligen ger bättre utbildning.
Avhandlingen
Titel: AI Futures in Higher Education: The Social Construction of Artificial Intelligence through Education Fiction.
Ämne: Teknik och lärande.
Lärosäte: Kungliga Tekniska högskolan (KTH).
Disputationsdatum: 21 september.
