I samband med att Ole Petter Ottersen gjorde sin sista dag som Karolinska institutets rektor skrev han ett öppet brev till utbildningsminister Mats Persson (L). Detta under rubriken ”Fyra hinder och en förutsättning för excellent forskning och utbildning”.
Det är inte särskilt vanligt att avgående rektorer skriver öppna brev till ansvarig minister, men Ole Petter Ottersen har under sin tid som rektor visat stort intresse för att offentligt diskutera forskningspolitik och annat som berör sektorn. Det kan ju också förhålla sig så att den som är rektor för högt rankade Karolinska institutet känner ett tillräckligt stort självförtroende för att ge råd och tips till regeringen.
Kanske har Ole Petter Ottersen också särskilda förhoppningar knutna till just Mats Persson som någon som vill åstadkomma förändringar. I en intervju i Universitetsläraren i november utlovade den då nytillträdde ministern ”stora reformer” för forskning och högre utbildning.
Det var om än inte konkret så ett ovanligt besked som givetvis väckte nyfikenhet och säkerligen också en del nervositet för vad ”stora reformer” skulle kunna innebära för akademin.
Och det kunde alltså kanske tolkas som att Mats Persson är den som verkligen tänker åstadkomma de förändringar som så länge har efterlysts. Persson har också i andra sammanhang talat om att han vill åstadkomma något historiskt, göra avtryck i den forsknings- och högskolepolitiska historien.
Överst på Ole Petter Ottersens förhoppningsfulla lista över hinder som måste undanröjas för att åstadkomma excellent forskning och utbildning återfinns föga förvånande forskningsfinansieringen.
Specifikt nämns medfinansieringen som ett strukturellt problem.
”Vi kan inte leva med ett medfinansieringskrav som är så omfattande att det är betalningsförmåga och inte excellens som avgör om man uppnår finansiering”, skriver han.
Hinder nummer två på listan är en långkörare i forskningspolitiska sammanhang, nämligen att svenska register inte kan användas optimalt i medicinsk forskning eftersom datasystem och journaler inte är kompatibla.
Vilket sannolikt inte är något Mats Persson kan ändra på, då frågorna är beroende av regionernas styrning.
Som trea på listan tar Ole Petter Ottersen upp något han varit märkbart engagerad i, nämligen migrationsfrågorna.
Under senare år har han ”blivit alltmer uppbragt och stundtals faktiskt förtvivlad över stelbenthet, förändrad lagstiftning och tolkning av regelverk som gör att internationella studenter, doktorander och forskare nästintill bjuds in till Sverige med armbågen”.
KI har, enligt avgående rektor, haft ärenden där högt kvalificerade valt lärosäten i andra länder som ett resultat av omständliga och osäkra processer samt illa motiverade beslut om avslag.
Han nämner också regeringens internationella informationskampanj vars syfte är att få färre att söka sig till Sverige. Ottersen ser det dock som ett bra tecken att Mats Persson uttalat sig för att situationen måste förbättras.
Ole Petter Ottersen avslutar sin önskelista med att påminna om den centrala förutsättningen för svensk forskning och högre utbildning; ”akademisk frihet och institutionell autonomi”.
En självklar strävan för en rektor, samtidigt som det finns något motsägelsefullt i att listan vänder sig till ett statsråd som i den akademiska frihetens namn bör hålla armlängds avstånd till forskning och högre utbildning.
Man kan och bör vara nyfiken på vilka stora reformer Mats Persson vill genomföra, men minst lika viktigt är att följa hur han klarar balansgången mellan politiska åtgärder och akademins oberoende.
