Små gråvita skäggstrån faller ner på den svarta kappan. Den guldfärgade rakapparaten brummar medan barberaren Homan Taghizadeh med stor koncentration jämnar till Christer Mattssons långa skägg. Han är skäggmodell och har kallats in för finslipning. I morgon ska de fotografera.
– Han har ett unikt utseende. Skägget är långt, vackert och kan inspirera andra män, säger Homan Taghizadeh.
Det började för två och ett halvt år sedan när Christer Mattsson var i USA för att intervjua amerikanska före detta nazister och hade glömt sin skäggtrimmer. Väl hemma igen var skägget så yvigt att hustrun Elisabeth krävde att han gick till en barberare. På den vägen är det.
– Det är bra mot min ångest över att bli gråhårig, säger Christer Mattsson glatt.
Resan till USA var en del av ett forskningsprojekt om vägar in i och ut ur den nazistiska rörelsen. Christer Mattsson följer också medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen, NMR. De kommer hem till honom ibland. Bor några dagar i fritidshuset. Äter, pratar, sover, promenerar. Att umgås över tid skapar förtroende och ger honom inblick i vilka som finns i rörelsen och vad som driver dem.
– Jag kommer nära deras funderingar kring om de ska fortsätta eller hoppa av, deras tveksamheter och svårigheter som drabbar dem som nazister.
Bygger upp en tillit
De läser det han skriver. Håller med om vissa analyser och blir besvikna över andra. De är överens om att stigmatisering inte är en bra strategi för att minska människors engagemang och farlighet.
– Många har till exempel erfarenhet av att förlora jobbet på grund av att de är aktiva nazister. Då blir de mer engagerade i rörelsen, mer isolerade från det omgivande samhället och mer aggressiva.
Christer Mattsson är inte orolig för säkerheten när han träffar NMR-medlemmarna i sitt hem. Han har ingen anledning att tro att de ska bli våldsamma.
– När man umgås i en hemmiljö bygger man upp en tillit, de förstår vad som är angeläget för mig och att jag inte vill dem illa som människor.
Präglades av morfar
Två händelser kom tidigt att prägla hans yrkesval. Christer Mattsson sitter bakåtlutad i barberarstolen medan rakkniven skär längs polisongen. Berättar om sin morfar. Morfadern var rom och hade bara fått gå två veckor i skolan. När han skulle läsa tidningen gick han in i köket, stängde dörren och höjde volymen på radion.
– Senare förstod jag att han inte ville att jag skulle höra när han ljudade. Att inte kunna läsa var en skam för honom. Morfar ville inte berätta om sina erfarenheter av att vara rom i ett antiziganistiskt samhälle, men pratade tidigt med mig om alla människors lika värde och om att inte döma andra.
Christer Mattsson gick tekniskt gymnasium med siktet inställt på att läsa till maskiningenjör på Chalmers. Han skulle bli den första i släkten att ta studenten. Trivdes med sina klasskamrater och fysikläraren Olga. Men några av killarna i klassen gillade inte att Olga var kvinna och polsk judinna.
När hon skulle ta över som mattelärare skrev killarna ett protestbrev. De andra i klassen skrev under. Brevet landade på Christers bänk. Han var vanligtvis blyg, men blev tvungen att ta ställning. Han vägrade skriva under och sade att brevet var rasistiskt.
– Jag bestämde mig för att bli lärare, och ändrade min ansökan från Chalmers till lärarutbildningen. I den där stunden formades hela min grundläggande idé om pedagogik; att morgondagens samhälle skapas i dagens klassrum. Kunde detta få lov att äga rum bland blivande ingenjörer stod vi inför ett hot.
Han kom att ägna sitt yrkesliv åt rasisternas liv och tankevärld.
– Jag har alltid velat förstå vad de varit med om som gör att de kan tänka på det här sättet.
Något som är gemensamt för många av de nazister han har intervjuat är att de växt upp i en miljö präglad av ett rasistiskt, homofobt och antisemitiskt tänkande. När de sedan uttryckte extrema åsikter i skolan blev de åthutade. Ofta ordnade skolan också en temadag eller -vecka mot rasism.
– Det är inget annat än skampålen vid torget. Alla vet att detta inte görs för att klassen eller skolan behöver det, utan för att du behöver det, och du får alla andra som åskådare. Den positionen är svår att ta sig ur. Så går radikalisering till.
”I opposition mot forskare i mitt fält”
2018 disputerade Christer Mattsson med avhandlingen Extremisten i klassrummet – perspektiv på skolans förväntade ansvar att förhindra framtida terrorism. Ett av hans nuvarande forskningsprojekt handlar om hur skolan kan motverka att elever dras in i rasistiska miljöer.
Christer Mattson berättar att ideologin spelar en viktig roll både för att locka in människor i nazismen och för att hålla dem kvar där.
– Jag är i opposition mot flera forskare i mitt fält, som säger att ideologin inte har stor betydelse, att det är kamratskapen och slagsmålen som är viktiga. Men de har framför allt intervjuat avhoppade skinnskallar. För mina informanter är ideologin viktig hela tiden, innan de går in i rörelsen och efter att de har lämnat den.
En vanlig anledning till att nazister hoppar av är att de tappar tron på rörelsen. Det kan handla om att gemenskapen inte var så stark som de först trodde, att våldet eskalerar eller att de andra inte är lika hängivna nationalsocialister.
– Avhopp föregår nästan alltid deradikalisering. De flesta som hoppar av har de nationalsocialistiska idéerna kvar.
När det gäller deradikalisering spelar skammen en stor roll, förklarar han. Skammen att ses som ”den hatfulle andre” av omgivningen. För att bli av med skammen börjar du berätta att du inte är med i rörelsen längre. Sedan berättar du hur du gjort familjemedlemmar besvikna och om personer som du spöat upp. Då kommer skuldkänslorna.
– Först när skam övergår i skuld händer något djupt existentiellt i människan som möjliggör deradikalisering.
Stormig start för Segerstedtinstitutet
Homan Taghizadeh blåser bort de sista skäggstråna med en fön. Christer Mattsson tar på sig sin blå kavaj och vi promenerar till Segerstedtinstitutet, där han är föreståndare. Det nationella resurscentret har i uppdrag att öka kunskapen om förebyggande arbete mot våldsutövande ideologier och rasistiska organisationer.
Som ung lärare reste han runt och framförde en monolog om rasism på olika skolor. När den 14-årige John Hron mördades av fyra skinnskallar år 1995 fick Christer Mattsson i uppdrag av Kungälvs kommun att utveckla en modell för att motverka intoleranta attityder i skolan. Så uppstod toleransprojektet, som sedan kom att utgöra utgångspunkten för Segerstedtinstitutet.
Institutet fick en stormig start år 2015 med kritik från andra forskare. Det fanns en besvikelse över inriktningen mot våldsbejakande extremism när regeringen utlovat ett forskningscentrum om rasism. Satsningen var för politiskt styrd, menade forskarna, och fokus hamnade på enskilda individers handlingar snarare än samhällsstrukturer. De var också kritiska till att toleransprojektet inte vilade på vetenskaplig grund, vilket skulle påverka institutets kvalitet.
Christer Mattsson sitter i sitt arbetsrum och berättar att det fanns en del missförstånd i början, som att institutet skulle få forskningsmedel utan konkurrens.
– Sedan dess har vi sökt och fått mycket forskningsmedel. Jag är rätt säker på att vi hade varit avskaffade vid det här laget om vi inte hade visat akademisk kvalitet.
När det gäller samhällsstrukturer och individers handlingar menar han att de hänger ihop.
– Strukturer byggs och upprätthålls av människor. Ska vi förändra dem räcker det inte med att en liten elit är upplyst, alla måste utbildas och förstå.
Livrädd för utvecklingen
På frågan om dagens samhällsutveckling svarar Christer Mattsson att han är livrädd. Han kan inte alltid höra skillnad på vad nazisterna säger och hur den allmänna debatten låter när det gäller invandring. Två konspirationsteorier som för 30 år sedan bara fanns i högerextrema miljöer har trängt långt in i samhället. Den ena handlar om att det pågår ett medvetet folkutbyte, att vita människor trängs undan av icke-vita människor. Den andra är föreställningen om den djupa staten; att demokratin är en fasad bakom vilken andra krafter styr, som etablissemanget eller en judisk världskonspiration.
– Tillsammans är idéerna livsfarliga. De eldade till exempel på stormningen av den amerikanska kongressen i januari i år.
För att skydda demokratin behöver yttrandefriheten, minoriteters rättigheter och domstolarnas oberoende stärkas, menar han.
– Som lärare tror jag också på utbildning. Att i klassrummet ge människor med djupt olika åsikter möjlighet att mötas och diskutera utan hot eller repressalier.
