I Sydsvenskan skrev nyligen reportern Eskil Fagerström om ESS och den närmast obefintliga insynen i forskningsanläggningen.
Reportagen tog sin utgångspunkt i att Fagerström begärt ut uppgifter från ESS samt från Max IV-laboratoriet
Det handlade om sådant som de högsta chefernas mejlloggar, protokoll från ledningsgruppsmöten och anställningsavtal.
Från Max IV kom svar med vändande post, från ESS dröjde responsen som blev att ”de dokument du ber om är interna handlingar som vi inte lämnar ut”.
Att en relevant begäran från en journalist bemöts på så olika sätt kan sägas vara formellt korrekt, samtidigt problematiskt.
Max IV är en del av Lunds universitet och därmed gäller den svenska offentlighetsprincipen, journalister (och andra) har legal rätt att ta del av myndigheters dokument och handlingar.
ESS däremot är (som Universitetsläraren tidigare skrivit om) en så kallad Eric-konstruktion. Eric (förkortning för European Research Infrastrucure Consortium) är en juridisk form, skapad för att underlätta internationella forskningssamarbeten och av de cirka 20 Eric-konstruktioner som finns är ESS den största.
Resultatet av konstruktionen beskriver Fagerström i Sydsvenskan som att ”ESS finns fysiskt i Sverige, finansieras till stor del av svenska skattemedel, men ligger juridiskt sett i ett annat land”.
ESS har, givetvis, en årsredovisning, den Fagerström får tillgång till är från 2019 och föga detaljerad.
Dock framhålls forskningsanläggningens ”kärnvärden”, som är ”excellens, öppenhet, samarbete och hållbarhet”.
ESS tillförordnade generaldirektör Kevin Jones betonar dessutom i ett mejl till Sydsvenskans reporter att ”som forskningsorganisation strävar vi efter transparens och öppenhet”.
Bemötandet av journalister som Fagerström visar dock att det där med öppenhet och transparens är till intet förpliktigande årsredovisningsfloskler.
Att hela ESS-projektet har en förkärlek för tomt prat märks också i det flöde av storslagna utfästelser om vad som ska åstadkommas vid anläggningen.
Fagerström citerar ur årsredovisningen hur dåvarande ESS-chefen John Womersley jämställer det som ska åstadkommas vid ESS med månlandningen 1969.
Universitetsläraren har flera tagit upp hur man liksom försöker prata igång ESS med hjälp av megalomana ”löften”, som när Lena Ek, i rollen som regeringens särskilda ESS-samordnare, jämställde forskningsanläggningens potential med ”it-utvecklingen”.
Enligt Ek skulle ESS ”innebära samma dramatiska steg framåt som datorer och mobiltelefoner”.
Att regeringen Löfven tillsatte en samordnare handlade om att sälja in forskningsanläggningen hos industrin och framför allt hos universitet och högskolor.
Man vill råda bot på den ”skepsis” mot ESS som anses finnas i forskarvärlden och vill ha med lärosätena i hejarklacken. Men en kritiskt tänkande omvärld har nog svårt att bortse från sådant som Olof Hallonsten, forskare i vetenskapssociologi och vetenskapshistoria, redovisar i sina rapporter och böcker om ESS.
I Universitetslärarens Fokus-reportage (december 2019) konstaterar han bland annat att ”hela den svenska ESS-satsningen har gjorts på basis av mycket bristfälliga beslutsunderlag och ett beredningsarbete som frångått lagstiftningens gängse rutiner. Satsningens vetenskapliga värde för Sverige har, till skillnad från andra och tidigare stora forskningssatsningar, inte utretts”.
Det vi vet är att kostnaderna hittills är nära 7 miljarder och då är inte driftskostnaderna (flera gånger dyrare än konstruktionskostnaderna) inräknade.
Det har också blivit i princip obligatoriskt att ESS behöver årliga extrapengar, senaste budgeten (september 2020) för forskning och innovation innehöll en ”tillfällig satsning” i form av 340 miljoner till ESS.
Med tanke på skenande kostnader, miljardregn i form av skattemedel är det inte särskilt märkligt med eventuell skepsis i förhållande till ESS.
Den som läst Fagerstöms utmärkta artiklar om bristen på insyn inser att skepticismen också kan handla om tvekan att liera sig alltför nära med en konstruktion som ESS, som förbehåller sig rätten att ”hemligstämpla” verksamheten.
Nästa gång regeringen skickar ut en skattefinansierad insäljare av ESS kanske vederbörande bör uppmanas återvända till utbildningsdepartementet med frågor om huruvida lärosäten och enskilda forskare som samarbetar med ESS också de måste överge offentlighetsprincipen.
Under tiden kan man också bli lite nyfiken på hur ESS ska toppa de hittillsvarande framstegslöftena. För vad ska man ta till efter jämförelserna med månlandning och hela it-utvecklingen? Vi kanske inte ska bli så förvånade om nästa pr-utspel hävdar att det tack vare ESS kommer att bli fred i Mellanöstern.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
