Vi vet att det som högskolelagen beskriver som lärosätenas samverkansuppgift – det som i vardagligt tal brukar benämnas ”samverkan” – spelar en central roll i arbetet med att hantera vår tids samhällsutmaningar. Såväl globala som lokala problem är ofta komplexa och svåra att bryta ner i delmål. Lösningarna på dem förutsätter inte sällan breda konstellationer av aktörer från näringsliv, akademi och offentlig verksamhet. För att få ökad kraft i samverkansarbetet behöver lärares och forskares samverkansmeriter ges större erkännande.
Samverkansuppgiftens betydelse för arbetet med samhällsutmaningar syns i dag på alla nivåer inom högskolesektorn. Regeringens ambitioner kan i första hand sökas i den nu gällande forskningspropositionen. Där föreslås som bekant en ändring av högskolelagen för att tydliggöra högskolans ansvar för samverkan och där aviseras att samverkan blir en del av kvalitetsdimensionen i ett framtida fördelningssystem för forskningsmedel inom så kallade ”profilområden”.
Politikens mål med lärosätenas arbete med samverkansuppgiften kanaliseras också genom uppdrag till myndigheter och forskningsfinansiärer. I uppföljning och utvärdering av lärosätenas arbete läggs allt större vikt vid samverkansuppgiften. Universitetskanslersämbetet, UKÄ, inkluderar i dagsläget samverkansområdet i granskning av lärosätenas kvalitetssäkringsarbete för såväl forskning som utbildning och kommer i framtiden, som forskningspropositionen aviserar, också att genomföra tematiska uppföljningar med fokus på samverkansuppgiften. Samverkan med omgivande samhälle ingår också i UKÄ:s uppdrag att granska lärosätenas strategiska arbete med meritering.
Ambitionerna som knyts till samverkansuppgiften från politiken motsvaras av lärosätenas visioner och strategier där många tydligt framhåller sina bidrag till hållbar samhällsutveckling och beskriver hur just deras akademiska kunskap kommer till nytta i samhället.
Mot den här bakgrunden kan man fråga sig varför högskolesektorn inte har mer utvecklade system för att hantera samverkansuppgiften och varför enskilda lärosäten har svårt att värdera och meritera lärares och forskare samverkanserfarenheter i rekrytering och karriärsteg? Några svar och slutsatser ges i projektet Meritvärde av samverkansskicklighet (MerSam), som utifrån den enskilda lärarens eller forskarens perspektiv undersökt hur lärosäten i dag hanterar samverkansuppgiften vid rekrytering och befordran.
Hindren för ett mer systematiskt erkännande av lärares och forskares samverkanserfarenheter utgörs på lärosätena bland annat av otydlig användning av begreppet ”samverkan”, brist på samstämmighet mellan styrande dokument och glapp mellan dokumentens skrivningar och den praktiska hanteringen av samverkansuppgiften i till exempel meriteringshänseende. MerSam har gått igenom ett 80-tal styrdokument kopplade till processen för rekrytering av lärare vid 24 svenska lärosäten. Kartläggningen visar bland annat att begreppet ”samverkan” förekommer allt oftare och är det vanligaste begreppet bland en mängd snarlika begrepp, men också att det används utan precision och inte sällan på olika sätt i policy- och styrdokument inom ett och samma lärosäte. Det är tydligt att ”samverkan” omväxlande används både om samverkansuppgiften i sin helhet – att informera, samverka och nyttiggöra – och samverkansarbete. Allt som oftast saknar lärosäten beskrivningar, på både svenska och engelska, för hur medarbetarnas meriter från arbete inom samverkansuppgiften ska sammanställas, bedömas och påverka karriärmöjligheter. Bristerna påverkar förutsättningarna för den enskilda akademikern och hindrar också utvecklingen av samverkansmeritering i stort.
MerSam:s undersökning visar också att praktiken sällan lever upp till styrdokumentens formuleringar. I enkätsvar framgår att ledamöter i lärarförslagsnämnder och motsvarande ofta saknar en enhetlig bild av hur de aktuella begreppen ska tolkas i anställningsärenden. Även mycket erfarna personer har oklara uppfattningar om hur samverkansmeritering ska vägas in vid rekrytering och befordran, eller om den alls ska ges betydelse – detta då kraven i annonserna ofta är otydligt formulerade. I anställningen blir meritvärdet av arbete med samverkansuppgiften sällan uppmärksammat i löne- och utvecklingssamtal.
Glappen och bristerna inom lärosätena motsvaras av frånvaron av samsyn i sektorn. Det har inte utvecklats indikatorer eller styrmodeller för bedömning av ”samverkan” som fått någon egentlig spridning eller acceptans. Ett antal lärosäten har inkluderat ”samverkan” i sina egna forskningsutvärderingar och modeller för resursfördelning, men dessa har inte sammanställts eller jämförts. Det verkar därför inte sannolikt att utvärderingar av lärosätenas arbete med samverkansuppgiften, vare sig de utförs av UKÄ, Vetenskapsrådet, Vinnova eller lärosätena själva, kommer att ge någon generell vägledning eller något systematiskt lärande, om vi fortsätter som vi gjort under senare år.
Vi menar att grunden nu finns för bättre samordning och ökat lärande i sektorn eftersom omfattande erfarenheter kring samverkansuppgiften under senare år har utvecklats vid svenska lärosäten. Det finns i dag väl etablerade nätverk för personer som arbetar övergripande med samverkan. Det finns ett stort antal individer – både sökande och bedömare – som byggt upp stor erfarenhet kring samverkansuppgiften och samverkanserfarenheter, även om dessa ännu inte lett till en märkbar effekt på systemnivå. Det finns också konkreta hjälpmedel för den enskilda läraren och forskaren: som exempel kan nämnas de två verktyg för att kartlägga och sammanställa samverkanserfarenheter inom samverkansuppgiftens hela bredd som MerSam, med stöd i rådande praxis, utvecklat.
Den kunskap MerSam-projektet genererat kan nu användas för att rikta en rad rekommendationer till olika delar av högskolesektorn. Rekommendationerna syftar till att förbättra förutsättningarna för att synliggöra och hantera individernas samverkansmeriter och se till att kunskapen och kompetensen som finns i sektorn snabbare omsätts i omställningen till ett mer hållbart samhälle.
- Lärosätena bör förtydliga på vilket sätt man använder samverkansbegreppet, harmonisera styrande dokument kring rekrytering och befordran samt införa rutiner för att synliggöra individers samverkansmeriter. Dessutom bör man utveckla forskargruppers- och fakulteters förmåga att behandla samverkansuppgiften som en strategisk fråga.
- Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, bör, till exempel genom sin expertgrupp för samverkan, verka för samstämmighet mellan lärosätena kring användningen av samverkansbegrepp och aktivt stödja framtagandet av en ändamålsenlig engelskspråkig begreppsbildning kring samverkansuppgiften i relation till lärosätenas rekryterings- och befordransprocesser.
- Granskande och stödjande myndigheter bör precisera sin användning av begrepp knutna till samverkansuppgiften. Universitets- och högskolerådet, UHR, bör också se över den engelska översättningen i högskolelagen.
De flesta aktörer i högskolesektorn tycks överens om att samverkan mellan akademi och omvärld är en av nycklarna till en god samhällsutveckling. För att Sveriges lärosäten till fullo ska kunna bidra krävs att de har förmåga att behandla samverkansuppgiften strategiskt liksom att de kan värdesätta de färdigheter, förmågor och den motivation som finns hos universitets- och högskoleanställda som bedriver samverkansarbete. MerSam-projektet har synliggjort några förhållanden som bromsar utvecklingen och givit förslag på hur de kan undanröjas. För verklig förändring krävs nu att vi på alla nivåer inom sektorn använder och utvecklar den kunskap som finns och tillmäter samverkansmeriter den betydelse de faktiskt har.
Anna Bergstrand, samverkansstrateg, Högskolan i Borås, projektledare för MerSam – Meritvärde av samverkansskicklighet
Magnus Adenskog, samverkansansvarig, Lunds universitet, Campus Helsingborg
Erik Fahlbeck, analytiker
Erik Falk, samverkanskoordinator, Södertörns högskola
Sara Gustafsson, biträdande professor, Linköpings universitet
Carin Nilsson, forskningskoordinator, Lunds universitet
Niklas Nordquist, forskningssekreterare, Sveriges lantbruksuniversitet
Åse Nygren, pedagogisk utvecklare, Blekinge tekniska högskola
