I teknologkårens motivering till utmärkelsen får Maria Ek Styvén mycket beröm.
– Ja, det är mina doktorander som har skrivit motiveringen. Jag har ju tur, jag har så bra doktorander. Det rår man ju inte alltid över, säger hon.
Hänger ett framgångsrikt handledarskap på handledarens inställning, som att tycka om sina doktorander?
– Jag tycker att det är ett samspel och det går åt båda håll.
Vilka är dina råd till andra handledare eller till någon som ska bli handledare?
– Jag tänker så här: Man ska vara prestigelös, det handlar om doktoranden och inte om en själv. Man kan inte ha som motivation att man ska ha doktorander för att man då kan publicera mer. Det är inte rätt ingång till att vara handledare.
– Sedan tänker jag att det handlar mycket om att gå vid sidan av doktoranden. Man kan vara med och peka ut en riktning och vara ett stöd. Men i slutet av doktorandperioden är det de som går före. Jag vill helst att de ska bli bättre än vad jag är inom det område de håller på med.
I motiveringen till utmärkelsen står att du anpassar dig till doktoranden, och ser om de behöver pushas på, uppmuntras eller lugnas ner. Handlar det om att se personen och inte bara den professionella delen, att se vad det är för människa du har framför dig?
– Ja exakt. Över huvud taget är doktorandens arbete individuellt, de har individuella studieplaner, de är individer. Som handledare behöver man anpassa sig till personen och även till situationen som doktoranden befinner sig i, den kan ju ändras också över tid. Det är viktigt att säga åt doktoranden: vila nu, eller ta ledigt, men det är inte alltid de gör det. Men man kan åtminstone sända signalen att du kan lägga arbetet åt sidan ett tag, säger Maria Ek Styvén och skrattar.
Hon vill inte överbetona handledarens roll.
– Det är klart att handledaren är viktig, men det är många andra bitar, det är hela miljön runt omkring, det är andra doktorander, det är andra seniora forskare, vilka kurser man kan gå, nätverket runt omkring. Det är så mycket som kan göra doktorandperioden till en bättre eller sämre resa. Men det är klart att om det inte fungerar med handledaren är det svårt att få något annat att kompensera för det fullt ut. Därför finns det ju alltid två handledare, en huvudhandledare och en biträdande handledare.
Hur gör du för att vara tillgänglig för doktoranderna?
– Innan vi började jobba på distans hade vi det mindre uppstyrt med få formella handledarmöten. Då träffades vi ändå i stort sett varje dag och kunde ta upp frågorna löpande. Nu har vi i stället fasta avstämningar genom Zoommöten. Och utöver det hörs vi ändå, via mejl eller via Zoom.
Maria Ek Styvén sammanfattar sin inställning till handledarrollen.
– Var prestigelös och se individen, det är doktoranden som är viktig och inte jag som handledare. Var ett stöd och uppmuntra. Och var medveten om att det handlar inte om dig, det handlar om dem.
