I februari i år sjösatte regeringen fyra omfattande samverkansprogram. Inom ramen för dessa skall strategier för utvecklingen inom viktiga områden diskuteras. Dessa program bygger på samverkan mellan myndigheter, universitetsforskare, institut och näringslivet i form av start-up-företag och etablerade företag. Målet är immateriellt värdeskapande och resultat i världsklass.
”Själva idén bakom samverkansprogrammen är att tillsammans få fram och genomföra nya idéer som svarar på de samhällsutmaningar vi ser. /…/ Så rustar vi oss inför framtiden och stärker Sveriges konkurrenskraft. Känn att ni har mandat att ifrågasätta givna sanningar.”
Så sade näringsminister Ibrahim Baylan (S), när ledamöterna presenterades 10 februari 2020. Detta är mycket lovvärt, men en satsning med många problem.
Ett är att det gäller olika spelregler för de olika aktörerna. De kapitalsvaga aktörerna det vill säga start-up-företagen och universitetsforskarna saknar skyddsnät och har således en svag förhandlingsposition. Utan kraftfulla ändringar av spelreglerna, så kommer de ambitiösa målen inte att uppnås.
Det råder obalans i ramverket
Rätts- och patentsystemet har brister och vid tvister blir dessa uppenbara. Styrkeförhållanden vid tvister bestäms av styrkeförhållandena vid en eventuell rättegång om immateriella rättigheter. Här gäller att den tappande parten står för rättegångskostnaderna vid svenska domstolar. En översikt över domsluten från 2016 ger vid handen att domstolar dömt den tappande parten att erlägga mellan en och tio miljoner kronor till den vinnande parten för att täcka dennes advokatkostnader. Detta förutom eventuella skadestånd. De egna kostnaderna för advokater brukar vara i samma storleksordning. Erfarna jurister brukar berätta att när väl en tvist nått domstolen, då får rättegångskostnaderna en styrande effekt, som ibland överträffar sakförhållandena.
Rikta blicken utåt – erfarenheter från Europa
I Tyskland har man sedan länge ett förfarande, som minskar dessa risker. Redan vid första förhandlingen får båda parter deklarera vilket värde utfallet har för dem. Därefter beslutar domaren det maximala belopp den tappande parten behöver ersätta den vinnande med, för dennes biträdeskostnader.
I England och Wales har man etablerat en domstol för mindre mål. Där kan kostnaderna för den tappande partens ersättning för den vinnande partens biträdeskostnader högst uppgå till 50 000 brittiska pund.
I båda dessa jurisdiktioner har man alltså valt att begränsa processkostnadsrisken. Detta har medfört att antalet rättegångar där start-up-företag, uppfinnare och universitetsforskare är iblandade är mångdubbelt större än i Sverige. Med andra ord: de vågar få sin rätt prövad – en av grundstenarna i ett rättssamhälle. Dessutom har kvaliteten på förlikningar förbättrats i England.
Sverige har en lång tradition av olika former av samverkansprogram, men årets budget innebär en ökad fokusering på dessa och visar på ökat politiskt intresse. Detta är naturligtvis positivt. Risken vi vill påpeka är att det kommer att skrivas hundratals av samarbetsavtal och inom ramen för några få av dessa kommer mycket lovande resultat att uppnås. De kommersiella möjligheterna kommer att hägra för deltagarna och det kommer att finnas olika uppfattningar om nästa steg. Nu är tvisten här. De kapitalsvaga universitetsforskarna och start-up-företagen kommer återigen att kontakta jurister för att få råd. Då kommer de att få reda på att en eventuell rättegång blir mycket kostsam, sannolikheten till framgång är liten och att förlikning på dåliga villkor är ett godtagbart alternativ.
Samverkansprogrammens fyra teman för 2019–2022 är en del av januariavtalet, den sakpolitiska överenskommelse som regeringspartierna ingått med Centerpartiet och Liberalerna. De bygger på näringslivets styrkor och områden, som bedöms vara av stor betydelse för framtida tillväxt:
- Näringslivets digitala strukturomvandling
- Hälsa och life science
- Näringslivets klimatomställning
- Kompetensförsörjning och livslångt lärande
Totalt har 83 ledamöter utsetts. Fler kan tillkomma. Var och en av dessa kan och förväntas bidraga med sin kompetens och nyttja sin integritet för att utveckla det hållbara Sverige. Här ges med andra ord en utmärkt plattform för utveckling av landets styrkor och att skärskåda bristerna. De personliga möjligheterna är avsevärda. Många av ledamöterna har också mångårig erfarenhet om immateriellt värdeskapande. Vår förhoppning är att några ledamöter kommit i närheten av de risker vi nämner ovan, det vill säga att som kapitalsvag aktör hamna i en patenttvist. Har man inte det blir dessa risker gärna teoretiska.
Det torde också finnas andra ledamöter vars intresse är att inte rubba dagens maktbalans.
Hur ser det konkreta samarbetet ut?
Statens totala forskningsbudget är över 40 miljarder kronor. Av detta brukar med mycket bred pensel tio miljarder gå till innovation och det likställs ofta med samverkan. De mer konkreta samarbetsprogrammen och projekten etablerats och sjösätts av olika statliga myndigheter såsom Vinnova, Vetenskapsrådet, Formas, Energimyndigheten och Naturvårdsverket.
Vinnova har fått i uppdrag att utveckla samarbetsformer inom samverkansprogrammen. Här finns en god utvecklingspotential. Nu hoppas vi att immaterialrätten får en berättigad roll i kommersialiseringsstrategierna.
Slutord
Nu kommer vi att få se ett bättre ramverk, som gynnar de kapitalsvaga aktörerna. Bordet är dukat. De 83 ledamöterna och tjänstemännen vid Vinnova har nu möjlighet att föreslå att obalanserna vid patenträttegångar i Sverige skall elimineras och skapa ett bättre innovationsklimat. Det kommer både att öka antalet etablerade nya affärsidéer och antalet som lyckas.
Peter A Jörgensen
Kjell Jegefors
Båda ledamöter av Uppfinnarkollegiet
