Alieu Bah slår ut med handen mot de växande högarna av tentor, inlämningsuppgifter och brev som belamrar skrivbordet.
– Som ni ser har jag mycket att göra.
Han är ordförande för fackföreningen Academic Staff Association och chef för Crop Science Department vid Njala University i södra Sierra Leone. Den 30-gradiga hettan letar sig in i rummet som varken har luftkonditionering eller fläkt. Vid dörren ligger lökar och gulaktiga grönsaker från lantbruksinstitutionens odlingar i varsin balja.
– Vi är vetenskapspersoner, vi behöver fungerande labb! Och arbetsredskap. Titta på mitt kontor. Det här är inte ett kontor! Det är inte en tjänlig miljö. Det är väldigt varmt. Och allt material får jag stå för själv, dator, skrivare och bränsle, om jag ska ta mig någonstans. Det är svårt att arbeta!
Om en timme ska Alieu Bah på möte med rektorn. Han tar fram ett papper med samtalspunkter. Det handlar framför allt om olika ersättningar och bidrag, som pensioner och semesterersättning, som inte betalats ut för 2017 och 2018.
– Nu är det november, jag vet fortfarande inte när jag kommer att få den lön som skulle ha betalats ut i oktober. Septemberlönen var nästan en månad försenad. I början av året gick vi fyra månader utan lön, men den nya regeringen såg till att den betalades ut.
Upprepade strejker
I mars var det presidentval och oppositionsledaren Julius Maada Bio från Sierra Leone People’s Party tog hem segern.
Alieu Bah säger att universitetslärare och forskare kan tvingas gå ut i strejk om inte ersättningarna betalas snart.
Det skulle inte vara första gången.
Doktoranden Philip Yamba Thulla var generalsekreterare för Academic Staff Association 2016–2018. Han möter oss i ett litet hus bredvid personalmatsalen, torkar svetten ur pannan. Solen bränner därute. Han berättar att rektorn tvingades bort 2014 till följd av obetalade löner, pensioner och andra ersättningar.
– Vi strejkade flera gånger. Ledningen gav löften, levde inte upp till dem, och så strejkade vi igen.
Till slut gick regeringen in och betalade. Men läget med den nya universitetsledningen blev värre. Ibland fick personalen gå flera månader utan lön. En del lånade pengar från banken tills banken vägrade låna ut mer.
– Man berövade dem deras värdighet, säger Philip Yamba Thulla.
Ledningen hotade med avsked
2017 gick lärare och forskare ut i en tre månader lång strejk. Han berättar att arbetsmarknadsdepartementet skrev brev till personalen och uppmanade dem att gå tillbaka till arbetet. Universitetsledningen hotade med avsked. Situationen eskalerade när studenterna tröttnade och gick ut för att demonstrera. Det finns lagstadgad yttrandefrihet i Sierra Leone, men den som vill demonstrera måste söka tillstånd hos polisen, ansökningar som sällan godkänns. Studenterna gick ut på gatorna utan lov och polisen sköt skarpt. En ung man i gymnasieåldern dödades och flera skadades.
– Det blev klimax. Då tog regeringen kontakt med oss.
Vicepresidenten kom på besök flera gånger. Regeringen gick återigen in med pengar för att betala de anställdas löner, men universitetsledningen betalade bara ut en del till personalen.
När den nya regeringen tillträdde i våras byttes rektorn ut igen. Staten har också tagit över utbetalningen av personalens löner från universitetet. Philip Yamba Thulla är nu försiktigt hoppfull.
– Jag hoppas att det ska bli bättre, men vi måste vänta och se.
Fackordföranden blev minister
I huvudstaden Freetown gör sig det brittiska kolonialarvet påmint. Gatorna har namn som Liverpool Street och utbildningsdepartementet ligger i området New England. På en av fasaderna står texten ”Education is the key to development”. På gatan som löper ner mot den större vägen finns små stånd där det säljs tyger, husgeråd och godis. En kvinna placerar ett stort fat med bananer på huvudet.
– Jag har lett alltför många strejker, säger Turad Senesie och lutar sig tillbaka i kontorsstolen bakom det stora skrivbordet inne på utbildningsdepartementet.
Som på många andra kontor är det dunkelt härinne. De stora beigea draperierna är fördragna. Det gälla tutandet från motorcyklar och Ke-ke, ett slags motordriven trehjuling, tränger igenom. Turad Senesie är doktor i fred och utveckling. Han har gått från att vara universitetslärare och ordförande för fackföreningen vid Njala University till att bli vice utbildningsminister. En post som han har haft i knappt ett halvår.
– Genom åren insåg jag att det inte fanns någon politisk vilja att stötta högre utbildning. Det saknades kunskap om vad det innebär att driva ett universitet. Vi akademiker behövde delta aktivt i politiken för att få till en förändring.
Han kallar situationen för högre utbildning förskräcklig. Campus utan ordentliga laboratorier och adekvat utrustning, överfulla klassrum i dåligt skick. De flesta som undervisar har högst en masterexamen. Trots läget var det inte ett lätt beslut att dra igång stora strejker under tiden som ordförande för fackföreningen, inte ens när löner och pensionsinbetalningar uteblev.
– Jag tänkte på studenterna, som behövde sin utbildning, men tänkte samtidigt att, om jag inte agerar nu, vad händer då i framtiden? Vad händer om min son börjar på ett universitet som är så här?
Regeringen är pank
Nu vill Turad Senesie och regeringen skapa ett mer robust universitetssystem med kvalificerad personal, bra arbetsvillkor och en miljö som främjar lärande. Regeringen har mycket att göra, men är pank. Två prioriteringar är därför att få ordning på skattesystemet och att stoppa korruptionen.
– Om vi kan förbättra skatteintäkterna genom att bli mer transparenta och ta ansvar, då kommer vi att få in mer pengar som vi kan använda till välfärden.
Att byta sida blev en stor omställning. Från att ha varit den som tryckte på har han blivit den som tar emot trycket. Det kan vara jobbigt, även om han förstår sina tidigare kollegor.
– Ibland vill folk ha förändring på en gång. Men vår budget är tajt. Det har varit svårt för mig att övertyga dem om det. En del tycker att jag sitter här nu och inte vill hjälpa dem. Jag önskar att jag hade medlen, jag vill lösa deras problem.
– Situationen är ännu tuffare nu, lägger han till. Ebolaepidemin gjorde att lärare, forskare och studenter förlorade nästan ett helt år. Nu är det akademiska året snedvridet och lärosätena kämpar för att komma ikapp. Terminerna följer på varandra med korta ledigheter emellan.
– Det gör att personalen både ska undervisa och rätta tentor samtidigt, vilket skapar en tung arbetsbörda.
Ett annat problem är så kallad ”sex for grades”. Lärare som utnyttjar kvinnliga studenter sexuellt för att godkänna dem på sina kurser.
– Vi måste säkerställa att det upphör, säger Turad Senesie.
Få kvinnor i akademin
En bit ifrån New England, uppe på en höjd med utsikt över Freetown, ligger Fourah Bay College, FBC, en av tre skolor under University of Sierra Leone. På väggen ovanför Aisha Fofana Ibrahims skrivbord sitter Madeleine Albrights berömda citat: ”There is a special place in hell for women who don’t help other women.”
Aisha Fofana Ibrahim är doktor i engelska och arbetar vid Institute for Gender Research and Documentation. Hon berättar att få kvinnor tar sig in i akademin i Sierra Leone. En förklaring är att tjejer under lång tid har gifts bort tidigt, blivit gravida eller plockats ur skolan för att föräldrarna behövt spara pengar.
– Men mycket har ändrats drastiskt. Om du åker ut i byarna nu säger alla kvinnor: Jag vill att min dotter ska bli utbildad.
Väl inne på universitetet återfinns kvinnorna, enligt Aisha Fofana Ibrahim, på vad som av många uppfattas som ”lätta” kurser som freds- eller bibliotekskunskap, inte inom naturvetenskapen. För att bli behöriga till högskolan går många så kallade diplomkurser på två år som leder till ett certifikat men inte en examen. Därefter kan de arbeta eller söka in på ett kandidatprogram. Att sedan röra sig till master- och doktorandnivå är ännu svårare.
– Kvinnorna saknar ofta finansiering eller mentorer som uppmuntrar dem att bli akademiker. Många börjar arbeta efter sin kandidatexamen för att försörja sig. Ju längre du jobbar desto svårare blir det att komma tillbaka.
Hur många kvinnliga doktorer finns det på FBC? Aisha Fofana Ibrahim tänker efter. Runt fyra, fem, av cirka 20 kvinnliga lärare, tror hon. Alla har lägre positioner. Själv har hon dock blivit utsedd till den prestigefyllda posten som en av två assistenter till prorektorn för FBC.
Doktorsexamen i USA
Aisha Fofana Ibrahim tog sin master och doktorsexamen i USA och tror att det har hjälpt henne att ta sig fram i den akademiska världen.
– Jag lärde mig hur det akademiska systemet fungerar med nätverk, kontakter och samarbete. Nu åker jag på konferenser och utbyten utomlands och publicerar artiklar. Men jag har träffat folk som har varit här i 20 år och aldrig publicerat en artikel eller åkt på en konferens.
Att resa utomlands är en möjlighet som hon önskar att fler kvinnliga akademiker i Sierra Leone fick ta del av. Omvärlden skulle till exempel kunna stötta genom att erbjuda stipendier till kvinnliga forskare. På samma sätt vill hon att staten i Sierra Leone ska öka sitt stöd till kvinnor. Aisha Fofana Ibrahim vill se ett kvotsystem för de stipendier som kommer in från andra länder, där en viss procent går till kvinnor.
– Universitetet borde bli mer proaktivt och försöka få kvinnor att söka stipendier, så att poolen med kvalificerade kvinnor blir större, säger hon.
Fotnot: Reportaget från Sierra Leone finansieras av Union to Union som samordnar Saco, TCO och LO och deras medlemsförbund i internationellt fackligt utvecklingssamarbete.
