Vår värld har en del problem just nu. Även om vissa hävdar motsatsen, så kan vi konstatera några faktum: Det ser mörkt ut för miljön, domedagsmörkt. Fastän forskningen i många år vetat och varnat. Och det ser allt mörkare ut när det gäller humanism och respekt för de mänskliga rättigheterna, i alla fall om man tittar på utvecklingen i Europa sedan millennieskiftet. Högerextremismen är på frammarsch och rasismen med den.
Det är inte överdrivet att bara på grundval av de här två punkterna säga att vi just nu sitter litegrann i klistret.
Jag vill prata om akademins roll i denna utveckling: har den haft någon del i det som pågår, och har den något ansvar att verka för ”det goda”, att förbättra världen?
Det investeras biljoner i forskning och allt som hör till den, som centrumbildningar, konferenser, artiklar, böcker med mera. Det finns mycket bra med akademin. I grunden kan den sägas bestå av många människor som vill utveckla och förbättra världen. Det görs mängder av framgångar, gällande samhällsvetenskaplig, medicinsk och teknisk forskning med mera. Så hur har vi då kunnat hamna i klistret? Kunde akademin ha gjort någonting bättre?
Här är några frågor jag tycker vi kan ställa oss kring detta, vissa av dem kan vara väldigt ledande. Vid närmare eftertanke är nog alla ledande.
- Hur har våra samhällsvetenskapliga, medicinska, naturvetenskapliga och tekniska forskningsframgångar använts? Finns det överlag några ambitioner eller krav på att ändamålen ska vara fredliga, medmänskliga eller bra för naturen?
- Är akademin för långsam i dagens samhälle, där alltmer samhälls-världs-välgörande kamper pågår utanför akademin och där akademin hakat på alldeles för sent, om ens alls?
- Har akademin varit öppensinnad och kritisk till sina egna brister och blindhet? Är det godtagbart att det i utbildningen för blivande lärare och psykologer finns kursböcker med kulturrasistiska förklaringsmodeller såsom ”Fysiska bestraffningar innebär inte nödvändigtvis samma sak för ett norskt barn, som aldrig har upplevt eller hört talas om dem, som för ett turkiskt barn som ser det som ett självklart inslag i barnuppfostran” (Hundeide, 2003)?
- Har akademin något ansvar att säga ifrån när den ser stora summor investeras i forskning som har miljö- och fredsförstörande produkter som ändamål?
- Är det rimligt att medicinska forskningsframgångar förvandlas till mediciner som blir lyxvara och otillgängliga för dem som lever i fattigdom?
På ett individuellt plan: Vill vi ta itu med det som angår vår egen profession och våra ansvarsområden i olika utbildningar och forskning som vi är delaktiga i? Här menar jag inte att uppmärksamma universitetets tredje uppgift, som är att dela med sig till det omgivande samhället, utan jag syftar på de två första huvuduppgifterna: forskning och utbildning. Vad forskar och utbildar vi i – och hur? Akademiker kan inte sägas kunna verka opolitiskt i detta avseende, det har de aldrig kunnat, i alla fall inte historiskt sett.
På ett institutionellt plan: Många studenter och medarbetare i min omgivning upplever att akademin alltmer förvandlas till en osunt konkurrensdriven samhällsinstitution där individuell vinning trumfar världsförbättrande ambitioner. Mycket av deras energi läggs därför på överlevnads- och motståndsstrategier, i stället för det de tycker att de egentligen borde syssla med. Vi kan även ur lärarutbildningens perspektiv, och som akademiker, konstatera att alla människor som bidragit till det här – positiva som negativa och hemska saker – har gått igenom utbildningssystemet.
Jag gör inget anspråk på hela sanningen och inte heller lösningen, men ser ett brinnande behov av att se över vår egen roll i skapandet av klistret. I alla fall om vi drömmer om ett sammanhållet samhälle, en fredlig värld och en levande natur.
