Vi träffas på ett konditori i centrala Stockholm mitt i det värsta eftermiddagssorlet en fredag.
Åsa Unander-Scharin, 55, beställer kaffe och ett mindre bakverk, som hon sakta äter till snudd på sista tuggan.
Daglig träning är för henne lika självklart som att borsta tänderna.
En gång för länge sedan tog hon ett långsiktigt beslut om att träna och det följer hon sedan dess.
– En kropp som kan dansa är färskvara och lika mycket som jag skulle tycka illa om att inte borsta tänderna skulle jag ogilla att hoppa över träningen, säger hon och låter inte det minsta mästrande utan konstaterar bara faktum.
– Vem skulle jag vara om jag inte hade format kroppen i dansen? Livet är ett ständigt formande av en själv. Alla val vi gör formar och omformar oss. Att träna, dansa och musicera är exempel på det. Även ett val som att inte läsa litteratur är ett sådant exempel.
Från början hade Åsa Unander-Scharin, som kommer från en musiklyssnande familj, tankar på en framtid som matematiker. Eller kirurg.
Att hjälpa människor, att laga snyggt och få saker och ting att fungera lockade.
Men det blev dansen och har väl egentligen alltid varit dansen, även om hon kompletterat med studier i exempelvis matematik och senare i mekanik och robotik.
– Jag ville fördjupa någonting, lösa problem, gräva vidare, därför pluggade jag exempelvis matte under en period.
18 år gammal sökte hon till Danshögskolan, ett konstnärligt nålsöga att ta sig igenom, Lena Malmsjö var rektor.
– Jag ville lära mig allt! Gick dit med hunger och glädje. Jag ville in i nya världar, in i nya kroppar, skriva in min kropp i geometriska och grafiska mönster.
Genom dansen fick hon insikt i vad det innebär att vara människa på jorden. Hur gravitationen, friktionen och materialiteten samverkar. Hon började förstå vad det innebär att vara en fysisk varelse.
Hon berättar om daglig, rituell träning, om hur sträng hon varit mot sig själv men också om härligheten i att ge sig hän i rörelsen.
– Den ena strängen innebar att matematiskt analysera. Den andra vildhet och passion, ibland en kombination av båda.
Jämför dansares och robotars rörelser
Sin examen vid Danshögskolan tog hon 1985, sju år senare examen i koreografi och för tio år sedan disputerade hon vid LTU med avhandlingen Mänsklig mekanik och besjälade maskiner: koreografiska perspektiv på mänskliga kvaliteter i kroppars rörelse.
Hon jämförde dansares rörelser som hon utvecklat genom olika koreografiska metoder med sättet att programmera robotars rörelser.
Hur kom du på att skapa dansande robotar?
– Jag började arbeta med robotar under 1990-talet, när jag gjorde animerade danser på skärmen. När jag sedan såg en industrirobot kände jag direkt att inne i den bor en dansare, såg hur den kunde göra hisnande bakåtböjningar och även uttrycka känslor.
Men dans – det är väl graciösa svanar i tyllkjolar och svandun, Romeo och Julia och inte mekaniska, själlösa robotar?
Åsa Unander-Scharin avvisar inte det men säger att hon själv vill finna och studera nya, oprövade uttryck i dansen; i den konstnärliga gestaltningen.
Hon fördjupar sig i människans uråldriga myter om besjälade väsen i skogarna, stenarna, stjärnorna, bergen och öknarna och för detta med sig in i vår tid.
Och vilka väsen tycker vi oss se i dagens teknik? frågar hon.
Är det en form av befruktning av då och nu?
– Kanske, säger Åsa Unander-Scharin, även om hon tvekar och försöker hitta en bättre förklaring.
– Vi har ju andra material och tekniker nu som vi kan besjäla tingen med.
Hon berättar om ett par av sina robotskapelser som svanen och industriroboten.
Tyvärr ligger de alla nerpackade på olika ställen i landet så vi får inte uppleva verken annat än via korta filmsekvenser på Youtube.
Robotsvanen – knappt en meter hög, klädd i en lite slokande, svart tyllkjol – rör sig med skakande, darrande rörelser till en version av Tjajkovskijs välkända musik ur Svansjön och emanerar såväl sårbarhet som skörhet. Knappast skönhet eller perfektion.
– Jag tror att svanen talar till betraktaren, eftersom den utstrålar mänsklig skörhet och förgängelse, något som vi nog kan identifiera oss med, säger hon och menar att vi lever i en tid då vi alla ska vara stora, mäktiga, fullkomliga och kunna berätta om perfekta liv. Men hur känner vi egentligen inom oss?
– Alla vill bli sedda. Titta bara på nätet och sociala medier. I tider som vår kan robotarna väcka tankar och frågor men också störa och leda oss in i nya frågeställningar? Leda oss inåt?
I Youtube-klippet rör sig den ett ton tunga och 1,70 meter höga industriroboten till Monteverdis Orfeus klagan. Orfeus sjunger ut sin sorg över Eurydikes död och stiger ner i underjorden för att med sin musik beveka gudarna att lämna henne åter.
– Den dansar, den är stor och tung, men rör sig smidigt och graciöst, säger Åsa Unander-Scharin, som liknar sina robotverk vid kroki.
I krokin kan tecknaren fånga något djupt mänskligt i några få linjer.
– Robotarna kanske har fyra leder och sju, små kroppsdelar medan människan har mer än 200 benbitar och muskler och ändå går det att med bara några enkla skiftningar få fram en rörelse, som uppfattas som mänsklig. Fascinerande!
Samarbetar med robotforskare
Åsa Unander-Scharin samarbetar med två robotforskare vid LTU; professor George Nikolakopoulos och George Andrikopoulos, postdok, samt programmerarna Magnus Lundin vid Högskolan i Borås, som även han har gått Danshögskolan, och Ludvig Elblaus, KTH. Åsas man Carl Unander-Scharin, kompositör och operasångare, ingår också i teamet.
Hennes beskrivning av arbetet är det av en tät, intensiv och mödosam process, där mänskliga rörelsemönster och känslor via programmeringen ska fångas i dessa maskin- och ibland skrotskapelser, som varken har hjärnor eller något inre.
Själv kan hon bli som snudd på besatt av att få fram just de uttryck hon ser för sitt inre. Gå in som i ett rus och vara borta för världen.
På frågan om hon tror att hennes eget inre transformeras och besjälar robotarna, säger hon att det nog är oundvikligt.
– Varje människa lägger in delar av sig själv i varje verk den skapar vare sig det handlar om dans, sång, måleri eller någon annan gestaltning. Så jo, ja, om någon annan hade skapat svanen skulle den absolut röra sig på ett annat sätt.
Halva arbetstiden som professor innebär att hon undervisar studenter och doktorander.
– Det bästa med undervisningen är att mina studenter lär mig så ofantligt mycket nytt, säger hon.
Nyskriven opera
Åsa Unander-Scharin och hennes team är bokade in på 2020-talet. Våren 2020 har en nyskriven opera premiär i hamnstaden Rijeka i Kroatien, som då står som kulturhuvudstad i Europa. Robotar kommer att ingå i föreställningen, som även kommer till Ljubljana och Sverige.
Trots att Åsa Unander-Scharin pendlar mellan hemmet i Stockholm och jobben i Luleå och Piteå finner hon ledig tid.
Maken och hon tar gärna båten ut till den lilla fiskestugan i norra skärgården under sommarhalvåret. Där händer det att de musicerar tillsammans – maken på dragspel och hon själv på nyckelharpa.
I stan spelar de barockmusik; hon på viola da gamba, han på cembalo. Gärna Bach.
I skärgården finner de vila, även om de arbetar.
– Det är något med horisonten och kargheten.
