”Fyra år i vems tjänst?” är rubriken när Mats Svegfors gör en skriftlig sammanfattning av sina erfarenheter efter fyra år som extern ledamot i Lunds universitetsstyrelse.
Svegfors har en bakgrund som chefredaktör för Svenska Dagbladet, vd för Sveriges Radio och under nio år landshövding i Västmanlands län, det sistnämnda gav anledning att reflektera över statlig verksamhet.
Den gången över att landshövdingens uppdrag var att samordna staten på länsnivå.
Detta trots att det, på länsnivå, inte fanns någon stat att samordna.
Åren som styrelseledamot har givit insikt i en annan motsägelse, ett glapp mellan formellt uppdrag och reella förutsättningar.
Lärosätenas styrelser har, enligt högskoleförordningen, yttersta ansvaret för att leda lärosätet.
Men enligt Svegfors vet ”den som har erfarenhet av styrelsen i ett universitet att en sådan beskrivning inte har mycket med verkligheten att göra”.
I stället är det ”traditioner och ekonomiska regleringar som bestämmer hur styrningen och maktfördelningen ser ut i det svenska universitetsväsendet”.
Han påpekar att det inte heller går att beskriva ett stort universitet som en organisation, bland annat eftersom villkoren för finansiering och styrning, uppföljning och kontroll varierar beroende på verksamheternas storlek och karaktär.
Han konstaterar vidare att universitet och högskolor präglas av det som gäller i all offentlig verksamhet, nämligen att kopplingen mellan uppdrag och resurser är svag eftersom ”politiken vill erbjuda mer offentliga tjänster än vad politiken vill eller kan finansiera”.
Att politiker lovar mer utbildning samtidigt som resurserna är otillräckliga kan, när det gäller grundutbildningen, trollas bort ”genom att göra resurstilldelningssystemet så svåröverblickbart att ingen begriper hur kvalitet och kvantitet hänger samman och kan påverkas”.
Går man till högskoleförordningen är det dock ofrånkomligt universitets- och högskolestyrelserna som har yttersta ansvaret att se till att kvalitet vidmakthålls, men Svegfors menar att det är omöjligt att förstå hur styrelsen skulle kunna påverka och ta ansvar för utbildningsdimensionering och kvalitet.
Inte för att just styrelseledamöter skulle vara särskilt trögtänkta, han tvivlar starkt på att uppdragsgivarna (riksdag och regering) har full koll på systemen.
Lärosätesstyrelser har återkommande varit föremål för mycket politisk och akademisk tankemöda, eftersom styrelserna ses som en aktör med makt, bland annat att tillsätta rektor.
Men Svegfors hävdar att föreställningen om styrelsernas makt vid rekryteringsprocesserna är överdriven:
”Ingen blir rektor eller prorektor utan ett mycket starkt stöd i universitetskollegiet, vars beslut föregår styrelsens formella ställningstagande”.
I skriften tar han också upp arvodesnivån, 28 000 kronor per år, som ersättning för sammanträden och inläsning.
”Låga uppdragsersättningar är legio i statlig verksamhet. Men i den låga ersättningen ligger ett mycket klart besked: Uppdraget är inte viktigt, ansvaret är inte reellt”.
Är det då meningen att vi ska tycka synd om styrelseledamöterna? Skulle inte tro det.
Mats Svegfors beskriver uppdraget som attraktivt, det är prestigefyllt att sitta i en universitets- eller högskolestyrelse och ”det råder en känsla av flykt till frihet när man passerar genom murarna till akademien”.
Han tror också ”generellt att universitet och högskolor är den statliga verksamhet, möjligen vid sidan av domstolarna, som fungerar bäst”.
Vilket förstås kan tolkas som ett underbetyg till övrig statlig verksamhet, men också som att det finns stora, frihetliga fördelar med de svåröverblickbara, decentraliserade och icke-styrbara verksamheter som utgör ett stort universitet.
Men så länge lärosätetsstyrelserna har samma form och villkor som andra statliga myndighetsstyrelser är det kanske säkrast att inte låtsas om det där glappet, å ena sidan styrelsens högskoleförordningsbefästa ansvar, å andra sidan insikten att det prestigefyllda uppdraget som styrelseledamot faktiskt inte innebär särskilt mycket inflytande.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
