Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

”Hur kan skolministern ha högre status än högskoleministern?”

Varför skulle det ha lägre status att ansvara för statens största arbetsplats, universitet och högskolor, jämfört med skolan som drivs med kommunalt huvudmannaskap, undrar Universitetslärarens nyhetskrönikör MarieLouise Samuelsson.

9 december, 2021
MarieLouise Samuelsson

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

”Högre utbildning har inte samma status som skolfrågor”.

Så lät det i Svenska Dagbladets podd ”Politiken” när de kommenterade den nya regeringen och konstaterade att Anna Ekström ”blir lite avlövad” genom att få ansvar för högre utbildning och forskning i stället för skolpolitiken.

Kommentarerna i Sveriges Radios podd, ”Det politiska spelet” gick i samma riktning, man konstaterade att Ekström inte längre har någon ”tung” post, jämfört med att vara skolminister.

De nämnda poddarna är två av mina poddfavoriter, otvivelaktigt seriösa, bemannade av journalister som besitter respektingivande inrikespolitisk kunskap samt analysförmåga.

Men slutsatsen att Anna Ekström skulle ha blivit detroniserad tål verkligen att problematiseras. Varför i all världen skulle det ha lägre status att ansvara för statens största arbetsplats (universitet och högskolor) jämfört med skolan som drivs med kommunalt huvudmannaskap?

Högre utbildning är inte bara ett stort statligt ansvarsområde, det har också en ansenlig budget, Anna Ekström förfogar nu över mer pengar än Peter Hultqvists försvarsdepartement.

”Skolministern däremot har, om man vill spetsa till det, egentligen inga pengar alls”

Skolministern däremot har, om man vill spetsa till det, egentligen inga pengar alls, eftersom det är kommunerna som har den yttersta beslutsmakten över skolornas ekonomi. Om en skolminister vill satsa på något så väsentligt som att eleverna ska ha egna läroböcker kan det alltså stupa på att kommunen säger nej.

Den annars så frejdige Jan Björklund kunde som skolminister låta ganska uppgiven när han berättade om mödorna med sådant som att satsa på kvalitetshöjning i skolor i utsatta områden, eftersom kommunerna trilskades, de ville minsann inte ha några ”öronmärkta” pengar.

Regeringsintentioner på skolans område måste helt enkelt alltid förhålla sig till den lagstadgade bromskloss som kallas det kommunala självstyret.

Om man, vilket är brukligt, räknar status i makt och pengar är det alltså mycket märkligt att anse att skolministern har högre status än den minister som ansvarar för högre utbildning och forskning och som själv kan styra över sitt politikområde.

En förklaring till den irrationella statusskalan är naturligtvis att ”skola” har blivit ett så tacksamt politiskt område. Skolfrågorna engagerar, väcker debatt och, som det heter, starka känslor.

Det finns också vad man kan beskriva som en osynlig överenskommelse mellan nyhetsmedier och politiker, att skolan är det mest intressanta.

Annars skulle man ju kunna tänka sig att journalister ifrågasatte det där att partiledare och andra rikspolitiker ideligen ”lovar” ditt och datt på skolområdet. Trots att det är kommunerna som bestämmer.

Ett ifrågasättande som för övrigt också borde gälla vem som har makten över vård och omsorg, de två andra grundbultarna i varje valrörelse och huvudnummer på valaffischerna. Om inte annat har väl pandemin lärt oss sådant som att rikspolitiska beslut kan ha svårt att rå på intresseorganisationen Sveriges kommuner och regioner, SKR.

”Det är inget nytt att högre utbildning och forskning länge varit undanskuffade i politik och medier, men frågan är om området inte har fått snäppet lägre status under Stefan Löfvens regeringstid.”

Det är inget nytt att högre utbildning och forskning länge varit undanskuffade i politik och medier, men frågan är om området inte har fått snäppet lägre status under Stefan Löfvens regeringstid. Hans rekryteringar av ministrar har varit förströdda och resulterat i ministrar som varken behärskat sakområdet eller haft regeringserfarenhet.

När Helene Hellmark Knutsson (minister för högre utbildning och forskning 2014–2019) byttes ut mot Matilda Ernkrans var det enbart en fråga om geografisk kvotering, Ernkrans fick jobbet för att hon var från Örebro, medan Hellmark Knutsson petades på grund av att hon ansågs ha för mycket koppling till Stockholm.

Högskoleministrarna (som Hellmark Knutsson och Ernkrans)  hamnar ofta på listor över regeringens minst kända ministrar, vilket verkligen inte är konstigt med tanke på journalisters bristande intresse. Osynlighet är givetvis en nackdel, men att området högre utbildning och forskning generellt är underbevakat innebär också att ansvariga politiker kan slippa undan medialt ifrågasättande och så kallade drev.

Pisa-undersökningar innebär jakt på skolministern, medan usla kvalitetsresultat gällande universitetsutbildningar slinker under nyhetsredaktionernas radar och högskoleministern får vara i fred.

Det blev inte heller några stora rubriker när Helene Hellmark Knutsson prickades två gånger i KU, för bland annat flagrant ministerstyre av Blekinge tekniska högskola och Högskolan Dalarna. Ingen frågade den gången dåvarande statsministern om han hade fortsatt förtroende för Hellmark Knutsson.

Stefan Löfven själv har inte precis framhållit högre utbildning, att han gick tre terminer på Socialhögskolan i Umeå finns nästan aldrig med i personporträtten.

Det är tydligt att Löfven, trots decennier i maktpositioner, sett det som mer gångbart att (med mediernas bistånd) putsa på sin image som före detta svetsare, i stället för att diskutera sina erfarenheter som student, med sikte på att bli socialarbetare.

Det ska bli intressant att se om Löfvens efterträdare Magdalena Andersson tillsammans med Anna Ekström kan bidra till mindre av beröringsskräck med den akademiska världen, till att området får aningen högre status, både politiskt och medialt.

MarieLouise Samuelsson

Håller du med eller inte? Skriv till redaktionen.

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023