Högskolefrågor ointressanta för nya regeringen

Varför finns ingenting om högre utbildning och forskning i överenskommelsen som innebär att Sverige nu får en ny regering? Har fyra riksdagspartier tröttnat på att se forskning som lösning på de omtalat stora utmaningarna och samhällsproblemen?

Frånsett en repris på tidigare lärarutbildningsreformer har inte högskolefrågor kvalificerat sig för att nämnas i ”Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna”.
Den retoriska basvaran ”kunskapsnation” finns visserligen med, men då handlar det om ”elever” (inte studenter) samt om ”ordning och reda i klassrummen”.

Ja, att inte ens de annars givna formuleringarna om forskningens potentiella välsignelser återfinns i dokumentet tål att tänka på när vi nästa vecka lär få veta vem som blir minister med ansvar för forskningspolitik och högskola.
Vederbörande får ju räkna med den obligatoriska uppvaktningen från högskolesektorns lobbyister och andra intresseföreträdare. Det kommer strax att hagla inbjudningar till konferenser där en ivrig och förhoppningsfull publik vill försäkra sig om att just det här statsrådet är intresserad av sektorns hjärtefrågor, helst också initierad, med egna akademiska meriter.

Att som färsk minister framträda inför sektorn brukar dock inte vara någon betungande uppgift, det räcker långt med att leverera de sedvanliga fraserna om att ”svensk forskning är bra, men kan bli bättre” och så det där om att ”Sverige ska vara en ledande kunskapsnation”.

Om Helene Hellmark Knutsson får behålla jobbet riskerar konferensretoriken förstås att låta aningen avslagen.
Lika förutsägbart som att en ny minister möts av stora förhoppningar, är att det hoppet har ersatts av smågrinig besvikelse när ministern avverkat en mandatperiod.
Och den här gången kanske det från början är svårt att ha förhoppningar också på en ny minister med tanke på att den nya regeringen inte alls verkar bry sig om högskola och forskning.

Begreppet ”forskning” förekommer en enda gång i överenskommelsen och då under rubriken ”Prospektering och nyexploatering av kol, olja och fossilgas förbjuds”.
”Högskola” finns också bara på ett ställe, under rubriken ”Företagande och hållbar tillväxt”, där man enats om att stärka arbetsgivarnas behov av arbetskraft, genom att ”Kunskapslyftet byggs ut, inklusive högskola, yrkeshögskola, vuxenutbildning och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning”.

Punkt 23, med rubriken ”Gör det möjligt att leva och bo på landsbygden” innehåller en omfattande löftesmix av strandskydd, tjälsäkra vägar och slopat bygglov för kaféer. Och så på slutet vill man ”Öka tillgången till högre utbildning i hela landet och stärka möjligheterna till distansutbildning.”

Enda gången det enbart handlar om själva högskolan är punkt 56 med rubriken ”Reformera lärarutbildningen”.
Vilket var synnerligen förväntat, eftersom lärarutbildningsfrågan (som jag skrev i en krönika 25 oktober) är ett arv som ingen minister slipper undan. Och nu har de fyra partierna bland annat enats om att ”Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs”.

Hur det ska gå till får man väl återkomma till, men det är ingen avancerad gissning att den här punkten kommer från Jan Björklund som var med och förhandlade om överenskommelsen. Han har länge uttryckt missnöje med nuvarande lärarutbildning, det vill säga den reform från 2011 som han själv genomförde. Men nu tycker alltså han och företrädarna för de andra tre partierna att det är dags för nygamla tag.

En given kunskapsfråga när en ny minister framträder på en av de där konferenserna borde självfallet vara exakt hur många gånger lärarutbildningen redan har reformerats och hur ofta politiker tagit sig an att skärpa kraven på just den utbildningen.
För den långsiktige vadslagaren är det däremot läge att sätta en rejäl slant på att inte heller ännu en omstöpning av lärarutbildningen kommer att göra Björklund och andra reformivrare nöjda.

Men framför allt måste nog den nya ministern inför möten med sektorn ha en bra förklaring till varför forskning och högre utbildning inte ansågs värda något utrymme bland de 73 punkter som är tänkta att lägga grunden för den resterande mandatperiodens politik.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Politik