Bakom kulisserna i Macchiarini-affären

Lars Leijonborg blev ”mycket besviken” på Sten Heckschers Macciarini-rapport. Det avslöjar han nu i sina memoarer, Kris och framgång, där han också stolt summerar sin roll i forskningspolitiken.

Vi som var med när Leijonborg 2006 tillträdde som minister för högre utbildning och forskning minns hur han i olika sammanhang berättade att han hade myntat ett eget valspråk för sin politik, nämligen Gråt inte – forska.
Det väckte viss förundran, särskilt hos dem som kände igen det som titeln på den närmast legendariska kvinnovetenskapliga antologin från 1979, med litteraturvetaren Karin Westman Berg som redaktör.
Men enligt Lars Leijonborg var devisen något han hade sett klottrat ”på en sjukhusvägg”, vilket fått honom att undra om ”någon kanske skrivit det efter att ha fått en aidsdiagnos och tänkte att det var bättre att lita till forskningen än att bara gråta”.

När jag intervjuade honom 2007 tog han återigen upp sitt motto: ”Ju mer jag tänker på det, desto bättre är det. Jag tror ju att en del av ett ministerskap är kommunikation, och jag känner att jag verkligen har lyckats förmedla den attityden och att det har gått fram i forskarsamhället.”

Hans förtjusning i uttrycket har bestått, i de nyligen utkomna memoarerna är Gråt inte – forska en av kapitelrubrikerna.
I memoarversionen minns han det nu som att han läste klottret på ”en mur vid ett universitet” och då insåg att ”det uttryckte i tre korta ord vad jag försökt säga i långa föredrag”.

Men tre korta ord räcker trots allt inte, i memoarerna blir det flera kaptitel relaterat till forskning, bland annat om Macchiarini-affären.
Leijonborg avslöjar där att Karolinska institutets dåvarande rektor Anders Hamsten och Per Bengtsson (KI:s dåvarande och nuvarande universitetsdirektör )”inte blev glada” när styrelsen fastslagit att det var nödvändigt med en extern granskning, efter att SVT:s dokumentär Experimenten hade sänts.
Hamsten och Bengtsson tyckte, trots att ledningen milt uttryckt befann sig i skottgluggen, att det räckte om rektor vidtog nödvändiga åtgärder.

Memoarerna belyser också Hamstens motsägelsefulla hållning till sitt ansvar i fallet Macchiarini.
När Hamsten meddelade sin avgång via DN Debatt var det med hänvisning till att han totalt hade felbedömt Machciarini. Vilket var något helt annat än det han sagt ”i privata samtal” med Leijonborg, där Hamsten tvärtom ”in i det sista” försäkrade sin styrelseordförande att han som rektor hade handlat helt rätt gällande Macchiarini.

Och så blev Lars Leijonborg alltså ”mycket besviken” på Sten Heckschers Macchiarini-rapport, på att KI:s styrelse ansågs medansvarig till skandalen.
Leijonborg är också missnöjd med att rapporten lägger stor vikt vid KI:s administrativa brister, eftersom det ”inte är trovärdigt att hävda att skandalerna kring Macchiarini hade undvikits med bättre diarieföring och liknande”.

Memoarer är ofrånkomligt en genre där framgångar understryks och Lars Leijonborg är inget undantag, som när han listar de uppdrag han fick efter sin avgång; friskoleutredningen, krishanteringen efter Astra Zenecas nedläggning i Södertälje, ESS-finansieringen, och summerar: ”Alla tre har varit svåra, alla har rymt mycket dramatik, alla har dragit ut på tiden och – sanningen måste fram även när den är smickrande – alla har förts i land med lyckat resultat”.

Det är uppenbart att Lars Leijonborg är belåten med sin långvariga gärning i den politiska offentligheten, en förnöjdhet och allmän optimism som också märks i de avslutande raderna, där han berättar att han sedan länge siktar på att ”överleva den kinesiska diktaturen”.
Och utsikterna är, enligt Leijonborg, goda även om utvecklingen i Kina hittills inte gått i önskad riktning.
Men då tröstar han sig med att ”genomsnittsåldern” ökar, något han minsann också varit med och påverkat. ”Och med tanke på de väldiga satsningarna på medicinsk forskning som jag medverkat till borde den utvecklingen kunna fortsätta”.

Ja, det är lätt att bli osäker på i vilken utsträckning Leijonborg skojar om sin egen betydelse, han framhåller – förstås! – själv sin förmåga att skämta som en vägvinnande strategi.
Men det är ingen tvekan om att memoarerna innehåller intressanta kapitel om forskningspolitik och om ministern som inspirerades av klotter för att skaffa sig ett eget valspråk.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Etik, Politik
Lärosäten: Karolinska institutet