Ledarskapsromantik och heroisering – nej tack

Feel I’m goin’ back to Massachusetts. Something’s telling me I must go home. Så falsettsjöng den australiensiska gruppen Bee Gees.

När jag vill imponera på mina studenter, framför allt de internationella, brukar jag ikläda mig min vinröda tröja med texten HARVARD på. Indikerande att jag vistats vid ett av de verkliga elituniversiteten i världen. Mytomspunnet och förekommande i filmer, ofta romantiskt inramande en story. Till min cv kan fogas att jag har varit visiting professor vid Harvard Business School (HBS) ute på Soldier´s Field och Harvard University.

Trodde aldrig jag skulle få förmånen att komma till Boston och Harvard i Massachusetts, fanns inte ens i min dröm. Men så hände det sig att jag en tämligen snöig decemberdag, med ett frikostigt anslag på fickan, slog mig ner i den hyrda lägenheten på 100 Banks Street, nära en av portalerna till det anrika universitetet. Genom vardagsrumsfönstret kunde jag observera ett av de från foton välkända klocktornen på campus. Jag gnuggade mig i ögonen, insåg att jag faktiskt nu befann mig i Cambridge, universitetsstadsdelen.

I den dyra, smakfullt möblerade lägenheten granne med det universitet man i sin skeva, för att inte säga fördomsfulla, förförståelse kunde inbilla sig vara en överklassens nästintill ointagbara och solida högborg. En universitetskultur präglad av detta. Självtillräcklig och arrogant.

Tvärtom. Portarna öppnades till en lättsam och öppen atmosfär, där jag från första stund stortrivdes. Glömmer aldrig den intensiva och engagerade interaktionen mellan professorer, urbota skickliga, och studenter vid HBS. Business ethics och livets mening avhandlades så det stod härliga till. Heller aldrig ett eftermiddagsseminarium på Department of Sociology, med te och småprat innan det hela började. Knastrande brasa i ett hörn. Snön föll i tunna flingor utanför fönstren, ekorrar kilade muntert upp och ned för statyn föreställande universitetsgrundaren John Harvard.

Ledarskapsforskaren, den numera bortgångne Richard Hackman, var huvudattraktionen. En gladlynt man som omgående sparkade av sig skorna, knäppte upp översta skjortkragen, lutade sig avslappnat tillbaka i länstolen, berättade inlevelsefullt och utan manus om sina studier av dirigenter i världsberömda symfoniorkestrar i Brandenburg såväl som Boston. Glömmer aldrig hans lakoniska formulering som sammanfattade hans empiriska forskning: ”Vill man bedöma ledarskapet i en symfoniorkester, lyssna efter hur det låter.” Jag undervisar om ledarskap och har citerat det många gånger. Bort med ledarskapsromantik och heroisering. Inta en nykter hållning till ledarskapet.

Runt Cambridge Square samsades välfyllda bokhandlar med mysiga kaféer, en latte kunde intagas samtidigt som man bläddrade i något nyutgivet. Jag flanerade på gatorna i Cambridge så ofta jag kunde, associationerna for otyglade hit och dit. Skrev på en hyrd Mac jag placerat på köksbordet det som sedermera blev mina Olydnadsparagrafer. I skuggan av den samhällsbevarande (?) institutionen Harvard! Kanske en paradox.

Urbanforskaren Richard Florida har betonat vikten av att skapa ett människovänligt klimat om man vill befrämja idéutveckling och företagsamhet. Med dynamiska mötesplatser, universiteten inte undantagna. Så minns jag också Harvard. Inget snobberi. Intellektuellt stimulerande. Tankefrigörande.

Olydnadsparagraferna hör till det bästa jag skrivit. Kunde nog inte ha skrivits någon annanstans. Och Boston äger min längtan. ”I will remember Massachusetts”, jag stämmer in med Bee Gees.

Lasse Ekstrand,
ordförande i Saco-S-föreningen och universitetslektor i sociologi med inriktning mot organisationsteori vid Högskolan i Gävle


Kategorier: Krönikor, Lasse Ekstrand, Ledarskap, Undervisning