Jag har en hel avhandling i huvudet. Eller i alla fall 80 procent av en avhandling, som visserligen kommer att revideras några gånger till innan den går till tryck. Så kanske är det mer realistiskt att säga 60 procent plus en massa lösa trådar. Därtill har jag idéer, frågor och tvivel som gör det hela lite mer svårbedömt. 50 till 80 procent av en avhandling, plus/minus en värld av ovisshet, är vad jag har i huvudet.
Jag har andra saker att göra: rasta hunden, besvara mejl, undervisa studenter, bidra på möten, skriva krönika, men i detta är allt jag tänker på min avhandling. Min älskade, hatade avhandling. Jag tänker på hur jag ska skriva klart den, vilken titel den ska ha, hur långa kapitlen ska vara, vilken ton jag ska ha i slutsatsen och vem jag ska tacka i förordet. Jag tänker på hur i hela friden jag ska kunna försvara den. Hur i hela friden så många personer före mig har klarat av att försvara sina avhandlingar.
Det är ju bara en avhandling, men arbetet med den har tagit över nästan allt för mig på sistone. Det började med att jag inte hann skriva så mycket under sommaren som jag hade hoppats på och planerat för. Nu lever jag med ett strikt skrivschema varje dag tills avhandlingen är skickad till tryck. Kanske har jag börjat gå in i den där bubblan som alla nydisputerade doktorer nämner som en oundviklig fas i forskarutbildningen: den där tiden när man får tunnelseende och jobbar 16 timmar om dygnet för att slutföra sitt projekt. När man sitter klämd mellan tidspressen och prestationsångesten och den enda vägen ut är att slutföra det största projektet man någonsin har åtagit sig.
”Jag biter ihop käkarna och tvingar ur mig ord som jag inte vill stå för, rakt ner i avhandlingstexten som jag en dag måste försvara. Jag kan redigera igen i morgon.”
Jag är långt från 16 timmar per dag, men jag jobbar så intensivt att jag får ont i huvudet och börjar känna mig slö. Är det syrebrist här inne i bubblan? Jag andas djupt. Det känns tungt i bröstet och hjärtat slår hårt. Jag vet inte om det är prestationsångest eller klaustrofobi. Jag biter ihop käkarna och tvingar ur mig ord som jag inte vill stå för, rakt ner i avhandlingstexten som jag en dag måste försvara. Jag kan redigera igen i morgon.
Jag överväger terapi, men känner att jag inte har tid att tänka på terapi. Jag överväger semester; mina sparade semesterdagar sitter ju faktiskt och väntar på mig, men jag känner att jag inte har tid att tänka på dem nu. Studierektor frågar om jag fortfarande har min goda arbetsstruktur. Jag svarar att arbetet har smetats ut över hela dagen och över hela livet. Han nämner något om vikten av vila och fysisk aktivitet för ett hållbart arbetsliv, men nu tänker jag i stället på avsnittet i kapitel tre som är så rörigt. Borde jag kanske flytta det avsnittet till kapitel två? Och hur ska det knytas samman med resonemanget i kapitel fyra?
Jag älskar den här delen av skrivprocessen. Att sitta fram och tillbaka med kapitlen och försöka väva samman alla tankar och argument. Täppa till hål, repa upp felsteg, väva in en röd tråd så att det ser ut som att den har legat där sedan urminnes tider. Det känns så komplext och så enfaldigt att sitta med den här texten som är så stor för mig och så liten i världen.
”Slutsatsen i kapitel fem – är det verkligen en rimlig slutsats? Är det trivialt sant eller helt galet, uppåt väggarna falskt?”
När jag väl tar en paus från skrivandet saknar jag det. Jag funderar på kapitelstrukturen och om jag borde justera en del av terminologin. Den där boken som jag borde ha läst för längesedan – är det inte så att hela projektet kommer underkännas om jag inte beaktar dess bidrag till fältet? Slutsatsen i kapitel fem – är det verkligen en rimlig slutsats? Är det trivialt sant eller helt galet, uppåt väggarna falskt? Hur i hela friden ska jag kunna försvara detta utan att kasta med armarna och ropa: ”Jag vet inte, det verkade som en bra idé i stunden, men nu ångrar jag allt!”?
Trots att det enda jag vill göra om dagarna är att redigera fram och tillbaka, om och om igen, så drömmer jag om att ha det överstökat. Då ska jag rasta hunden, besvara mejlen, ta den där semestern. Sen ska jag skriva nya projekt. Vad kul det ska bli. Jag längtar så mycket att det kliar i fingrarna.
Evelina Edfors
Doktorand i religionsfilosofi, Uppsala universitet
