När regeringen presenterade propositionen Bättre migrationsrättsliga villkor för forskare och doktorander möttes den av ett kollektivt ”Äntligen!” från SULF, studentkårer och andra aktörer. Förslaget, som ger doktorander från länder utanför EU möjlighet till permanent uppehållstillstånd, är ett steg i rätt riktning. Det möjliggör för unga forskare att planera sin framtid, arbeta och bidra till den svenska högskolesektorn – något som bör vara en självklarhet, med tanke på de enorma resurser som investeras i varje doktorand.
Victor Nygren
Doktorand i socialantropologi och ordförande för Stockholms universitets studentkår
Men bakom den positiva nyheten döljer sig en fallucka: en stor grupp doktorander hjälps inte av de nya reglerna. De hamnar i ett rättsligt ingenmansland, offer för en strukturell diskriminering som riskerar att underminera både deras karriärer och Sveriges rykte som forskningsnation. Regeringen har inte föreslagit några åtgärder för denna grupp – därför måste institutionerna ta detta ansvar.
Åsa Plesner
Doktorandrådet vid företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet
En fallucka i migrationsreglerna
Fram till juli 2021 kunde doktorander som haft uppehållstillstånd för forskarutbildning i Sverige i fyra år ansöka om permanent uppehållstillstånd. Det krävdes då inte att man visade någon långsiktig anställning eller annan varaktig försörjning. För många internationella doktorander från länder utanför EU fungerade därför forskarutbildningen som en stabil väg till långsiktig etablering i Sverige.
När migrationslagen ändrades 2021 infördes ett nytt krav: den som ansöker om permanent uppehållstillstånd måste kunna visa varaktig försörjning, vilket i praktiken ofta innebär minst cirka 18 månader framåt. För doktorander är detta särskilt svårt att uppfylla eftersom doktorandanställningar vanligtvis sträcker sig över fem år. När avhandlingen ska färdigställas och försvaras närmar sig kontraktet därför ofta sitt slut, och många har då inte längre ett tillräckligt långt anställningskontrakt kvar för att uppfylla kravet på varaktig försörjning.
Från juni 2026 sänks kravet till tre år i Sverige – men endast för dem som kan uppvisa varaktig försörjning. För doktorander som fortfarande befinner sig mitt i sin utbildning kan detta vara möjligt, eftersom doktorandanställningar ofta löper upp till fem år när institutionstjänstgöring ingår.
Det låter som en förbättring, men skapar också ett glapp: internationella doktorander från länder utanför EU som började sin utbildning före oktober 2022 har så kort tid kvar av sin finansiering att de inte kommer att uppfylla kravet. De har arbetat under år av osäkerhet, med en mental belastning som skiljer dem från EU-medborgare eller doktorander som började senare. Detta har inneburit en försämrad arbetsmiljö.
”Eftersom många forskartjänster kan sökas först när man har disputerat, och den här gruppen doktorander måste hitta ett arbete snabbt, innebär detta att de i praktiken tvingas bort från akademin.”
Dessutom måste de nu, om de vill stanna i Sverige långsiktigt, hitta ett jobb i Sverige med tillräcklig anställningstrygghet för att kvalificera sig för permanent uppehållstillstånd. Eftersom många forskartjänster kan sökas först när man har disputerat, och den här gruppen doktorander måste hitta ett arbete snabbt, innebär detta att de i praktiken tvingas bort från akademin.
Institutionernas ansvar – och möjligheter
Ansvarig för att identifiera och åtgärda diskriminering och arbetsmiljö är inte staten – utan arbetsgivaren. Det är institutionernas ledningar och styrelser som måste agera. De kan:
- Kartlägga vilka doktorander som hamnat i kläm mellan regeländringarna.
- Erbjuda prolongeringar av anställningar eller finansiering.
- Skapa övergångslösningar för de som riskerar att falla mellan stolarna.
Under pandemin visade svenska universitet att de kan agera snabbt och kreativt. Många institutioner erbjöd förlängning om särskilda skäl förelåg, såsom förseningar i forskningsarbetet eller bristande tillgång till laboratorier och fältstudier. Precis som under pandemin står vi nu i ett läge där ett oväntat och oönskat omvärldsläge påverkar vissa doktoranders villkor. Genom erfarenheterna från pandemin vet vi också att det går att hitta lösningar – när viljan finns.
Sverige kan inte tillåta att en grupp doktorander, som bidragit till vår forskning under år av osäkerhet, nu straffas för regeländringar de inte kan påverka. Institutionerna måste ta sitt ansvar – annars riskerar vi att förlora inte bara talangfulla forskare, utan också vår trovärdighet som en nation som värnar om rättvisa och kunskap. Naturligtvis kan och bör universiteten begära att regering och riksdag kompenserar dem för detta arbete, men de kan inte sitta och vänta på pengar innan de agerar.
Victor Nygren
Doktorand i socialantropologi och ordförande för Stockholms universitets studentkår
Åsa Plesner
Doktorandrådet vid företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet
