AI blottar ett universitetssystem i kris

Alla använder det – studenter, lärare, forskare. Kursplaner, uppgifter, feedback och reflektioner kan nu produceras på sekunder. Sanningen är att vi har byggt ett universitetssystem där en maskin faktiskt kan ersätta oss. Om vi inte vill reduceras till administratörer i ett självspelande system måste vi börja tala klarspråk om den ekonomiska styrningen – om hur tid, mätbarhet och resurser kommit att styra allt men sällan räcker till det som faktiskt betyder något.

Generativ AI gör sitt intåg i en universitetsvärld som länge präglats av marknadslogik, mätbarhet och standardisering. Det som kan räknas är det som räknas – publikationer, citeringar, studentgenomströmning och rankningar. Studenter är kunder och produkter på samma gång. Budgetar måste gå ihop, siffror måste se bra ut, det som är dyrt bantas ned. Antalet lärarledda timmar minskar, och lärande reduceras till mätbara prestationer som enkelt kan examineras och kontrolleras. Allt annat är för tidskrävande.

Systemet har letat sig in överallt. Lärarna räknar sina undervisningstimmar med rigorös precision – och upplever sig inte ha tid med undervisning. Det viktiga är forskningen. Artiklar måste produceras, det går över allt. Att höra akademiker med hög heltidslön och forskarutbildning tala om att det saknas ”timmar” till det mest centrala uppdraget – undervisning – är talande. Samtidigt upplever sig studenter inte ha tid med sina studier. De har fullt upp med annat, jobbar heltid för att ha råd att konsumera, resa, leva.

”Äntligen någon som kan ta hand om det där som tar tid från det som räknas. Äntligen någon som kan skriva texter, tentor, kursplaner, lärandemål, bedömningskriterier, lektionsplaneringar, föreläsningar, feedback och bedömningar.”

I ett sådant klimat blir generativ AI en teknologisk befrielse. Äntligen någon som kan ta hand om det där som tar tid från det som räknas. Äntligen någon som kan skriva texter, tentor, kursplaner, lärandemål, bedömningskriterier, lektionsplaneringar, föreläsningar, feedback och bedömningar. Riktlinjer följs, kursplaner skrivs enligt mall, och studenttexter produceras enligt IMRaD-modellen – korrekta, strukturerade, mätbara. Allt fungerar. Ett system utan friktion.

Som Mats Alvesson och André Spicer beskriver det: vi har skapat en kultur av funktionell dumhet – där regler och rutiner följs till punkt och pricka, men utan att någon längre frågar varför.

Generativ AI är inte orsaken till utvecklingen, utan en logisk följd av decennier av universitetspolitik där framgång mäts i genomströmning, produktion och publikationspoäng. Den passar sömlöst in i ett system format av New Public Management, där kontroll, uppföljning och mätbarhet ersatt kollegialt ansvar och professionellt omdöme.

När lärares och forskares arbete reduceras till att följa mallar och rutiner, förlorar professionen sitt kärnvärde: det akademiska omdömet. Då blir tekniken bara nästa steg i samma logik – det är den perfekta arbetaren, kunden, konsumenten, produkten i ett system som redan standardiserat bort det mänskliga.

Det som nu riskerar att gå förlorat är inte bara vissa arbetsuppgifter, utan själva idén om universitetet som en plats för bildning, kritiskt tänkande och professionellt ansvar. När AI gör det mekaniska arbetet snabbare och billigare, blottläggs hur mycket av universitetets verksamhet som redan har blivit just mekanisk. Ett system som premierar kvantitet framför kvalitet, genomströmning framför förståelse, behöver egentligen inte människor alls.

Om vi vill försvara universitetet som en samhällelig och demokratisk institution, måste vi börja tala om systemet och styrningen, snarare än att stirra oss blinda på teknik. Frågan är inte hur vi ska ”använda AI på ett ansvarsfullt sätt”, utan hur vi ska skapa villkor som gör att det mänskliga, det bildande och det där långsamma, kreativa, nyfikna sökan­det – som kanske inte nödvändigtvis leder till någon instrumentell nytta, och som inte nödvändigtvis kan mätas – får plats igen.

Det här kräver politiska beslut – inte fler riktlinjer. Vi måste återta den akademiska professionens handlingsutrymme och återupprätta universitetets samhällsuppdrag: att stå för motstånd, kritiskt tänkande och kunskap som inte låter sig standardiseras.

Sara Stenkvist
Universitetslektor
i offentlig kommunikation, Göteborgs universitet