När språkutbildningar ifrågasätts med hänvisning till studentantal och nyttokalkyler bör vi ställa oss en mer grundläggande fråga: Varför lär vi oss språk?
I en tid där forskningspolitiken (Prop. 2024/25:60) i första hand gynnar STEM-ämnen och mäter utbildningens värde i omedelbar avkastning, behöver vi påminna oss om något mer grundläggande: att alla vetenskapsområden – också teknik och medicin – ytterst är beroende av språk. Samtidigt befinner sig språkstudier i Sverige i en tyst kris. En ny rapport från professor Jonas Granfeldt vid Lunds universitet visar hur språkutbildningar i flera främmande språk läggs ner när studentunderlaget krymper – just när behovet av språklig och kulturell kompetens växer.
Laura Álvarez López
Vicedekan vid humanistiska fakulteten, Stockholms universitet
Riksrevisionens rapport om utbildningen i de nationella minoritetsspråken (RiR 2025:16) bekräftar bilden. Den visar att staten inte lever upp till sina egna ambitioner. Utbildning i finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska präglas av bristande långsiktighet, otydligt ansvar och små volymer. Det innebär att även språken som enligt lag ska skyddas och främjas hotas av undanträngning. När dessa språk försvagas, försvagas också möjligheten för minoriteter att fullt ut delta i det demokratiska samtalet. Om vi inte ens förmår säkra framtiden för våra nationella minoritetsspråk, hur ser det då ut för andra mindre språkutbildningar i Sverige?
När Universitetskanslersämbetet nu kartlägger förutsättningar för mindre utbildningar, särskilt i så kallade småspråk, är det därför läge att påminna om språkets djupare värde – inte bara som ett kommunikationsverktyg, utan som grund för tänkande, kulturell förståelse och demokratiskt deltagande.
Stefan Helgesson
Dekan vid humanistiska fakulteten, Stockholms universitet
Språket är en bärande del av vad det innebär att vara människa. De formar hur vi uppfattar verkligheten, hur vi minns, känner och relaterar till andra. Vi föds in i språk – i historia, kultur och samhälle – men utvecklar alla vår egen röst. Språket tillhör både det mest intima och det mest allmänna. Det är i denna dubbelhet som dess kraft ligger. Genom språk binds generationer samman. Antik grekiska, latin och sanskrit hörs inte längre i vardagligt tal, men lever kvar i ord som demokrati eller avatar.
Att lära sig språk kräver ansträngning. Det tränar uppmärksamhet, flexibilitet och analys. Vi möter nya färgskalor, andra sätt att tala om tid och rörelse – och till och med andra sätt att räkna. Språkkunskap är en form av intellektuell träning, nära besläktad med bildning och kritiskt tänkande.
Den som studerar språk lär sig också att ifrågasätta det egna språkets självklarheter, förfina sin tolkningsförmåga och stärka demokratins kärna: förmågan att lyssna. Demokrati handlar inte bara om rätten att tala, utan också om att förstå vad som sägs och hur det formas. Språket styr inte bara vad vi kan uttrycka, utan också vad vi kan uppfatta och vad som riskerar att förbli osagt.
Språkstudier måste därför vara en självklar del av framtidens universitet.
Vid Stockholms universitet arbetar vi genom Forum för språk och litteratur för att stärka språkens ställning inom forskning och utbildning. När språkstudier ifrågasätts måste vi minnas vad som står på spel: tillgången till andra världsbilder, andra sätt att tänka, känna och förstå.
Det handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha – ett som värnar språklig mångfald, bildning och demokratiskt deltagande, eller ett där tystnaden breder ut sig.
Laura Álvarez López
Vicedekan vid humanistiska fakulteten, Stockholms universitet
Stefan Helgesson
Dekan vid humanistiska fakulteten, Stockholms universitet
