När de nordiska fackförbunden inom högskolesektorn inleder sin gemensamma årliga konferens i Bergen har en strejk vid flera norska universitet just avslutats. I värdstaden hade norska Forskerförbundet tagit ut strax över hundra universitetslärare, forskare och andra anställda i en strejk som varade i lite mer än en vecka. Totalt rörde det sig om ungefär 900 personer.
Men även om strejken blir en passande ingång till den fackliga konferensen är det inte den man ska prata om under de närmsta dagarna i Bergen. I stället handlar det om de nordiska ländernas gemensamma – och icke gemensamma – utgångspunkter för fackligt arbete. Runt 25 representanter från SULF:s motsvarighet i Island, Norge, Danmark och Finland är på plats.
I år är även Färöarna med på ett hörn men än så länge mest för att lyssna och lära, förklarar Marjun Lützen, ombudsman på Akademikerförbundet i ögruppen. Färöarnas enda universitet har ungefär 1 000 studenter och 140 anställda.
I värdlandet Norge är fackets största utmaning de senaste årens akuta problem med finansiering. Under förra regeringen var alla statliga verksamheter tvungna att leva med årliga nedskärningar, säger Jorunn Dahl Norgård, chefsrådgivare på Forskerförbundet.
– Vi har fått en gradvis reduktion av basanslagen som först ledde till våldsamma nedskärningar i administrationen vid universiteten. När vi fick en ny regering för några år sedan talades det om att de skulle sluta med det. Men det blev inte så. Nya och mer våldsamma nedskärningar drabbar nu forskning och undervisning.
Hon beskriver en genomgående politisk ton där högskolesektorn inte kan förvänta sig mer pengar. Att det har skurits i anslagen, samtidigt som inflationen har stegrat och studentkullarna har minskat gör att flera institutioner har börjat varsla personal.
Inte minst på flera av de norska lärarutbildningarna är det stora nedskärningar på gång, säger hon. Ansökningarna har gått ned stadigt sedan 2020. Utbildningarna är helt enkelt inte tillräckligt attraktiva för tillfället, beskriver hon.
– Då har det varit väldigt lätt att peka på att kvaliteten i utbildningen inte är bra nog, vilket har resulterat i en massa reformer. Men mycket av orsaken till att de inte är attraktiva finns i förhållanden som ligger utanför högskolesektorn. Det handlar om läraryrkets status i samhället, om arbetsvillkor och om lönenivåer.
Samtidigt som mindre utbildningar blir utsatta i ekonomiskt pressade tider jobbar Norges akademianställda mer och mer, vilket gör arbetstiden till en annan viktig facklig fråga. Utan att få betalt för det stannar man längre på jobbet. Samtidigt pressas arbetstiden ihop vilket leder till reducerad tid för forskning.
– Tiden till att förbereda undervisning blir också mindre. Det pressas och skärs på alla fronter och det går rätt in i verksamheterna, säger Jorunn Dahl Norgård.
Att ett land som Norge satsar allt mindre på sektorn högre utbildning förbryllar, menar hon.
– Ja, det är ju tiotusenkronorsfrågan. Norge är rikt, så det handlar inte om pengar. Jag tror att förra regeringen satsade mer och var mer stöttande till högre utbildning och forskning. Nu går väldigt mycket av politiken åt till yrkesinriktad utbildning. Att få hela landet i sysselsättning.
Fackets uppgift, som hon ser det, är att peka på investeringar i högre utbildning och forskning som lönsamma för samhället på lång sikt.
Även i Danmark finns en diskussion kring finansieringen av högskolan. Förutom basanslagens storlek handlar den också om hur extern finansiering skapar en sektor med en alldeles för hög grad av visstidsanställningar, säger Frederik Hertel, vice ordförande i fackförbundet DM Universitet.
– Man pratar om att det är svårt att behålla framför allt unga forskare inom akademin. Det tar alldeles för många år innan man får en trygg anställning. Men också eftersom industrin i många fall betalar mycket bättre och i vissa fall faktiskt också har bättre villkor för forskarpositioner.
Hot och hat mot forskare är en annan utmaning för facket i Danmark, fortsätter han. DM Universitets medlemmar är måltavlor för hot och hat utifrån sina forskningsresultat, både från allmänheten och från politiskt håll.
– Vi har sett exempel på hur politiker på riksdagsnivå har valt att nämna forskare vid namn och deklarerat att det inte går att lita på deras forskningsresultat. Kollegor blir attackerade på sociala medier, säger Frederik Hertel.
Men den mest bärande frågan för facket just nu – säger han – är bristen på inflytande över de beslut som fattas på ledningsnivå. Att få insyn i vad som är på gång vid respektive lärosäte. Eftersom varje universitet har en extern styrelse med extern majoritet, blir det svårare för facket att få rösten hörd. Därmed blir det också svårt att få styrelsen att ta hänsyn till fackets synpunkter då beslut fattas.
Det här är något som förstärkts tydligt de senaste åren, beskriver Frederik Hertel.
– Den senaste högskolelagen är från 2003 men det är först nu på senare år som universitetsledningarna har börjat utöva den makt som de faktiskt har, i takt med att de fackliga representanterna har bytts ut. Fackets inflytande har minskat över tid.
Bristen på inflytande gör att forskare och universitetslärare tenderar att ta ett steg tillbaka och enbart fokusera på att göra sitt arbete, och därmed hålla sig borta från diskussioner på institutions-, fakultets- eller universitetsnivå, beskriver Frederik Hertel.
– Och om man vill att en organisation ska fungera, måste människor ibland kanske göra mer än bara vad som förväntas av dem i själva jobbet. Men det här påverkar också universiteten som sådana, hur de fungerar och deras förmåga att producera kvalitetsarbete.
Samlad konferens
Varje år samlas de olika nordiska fackförbunden som organiserar anställda inom högskola och universitet för att diskutera fackliga frågor.
Vid förra årets möte beslutade förbunden att påbörja ett gemensamt arbete kring akademisk frihet. Nu har man producerat en rapport om läget för den akademiska friheten i respektive land och utmaningar för den akademiska friheten på sikt. (Läs mer på sidan 38.)
I år var Norge värdland och mötet hölls i Bergen. Nästa år kommer man att ses i Finland, då Vasa står som värdstad.
För Finlands del är löneutvecklingen en av de större frågorna för facket att jobba med just nu, säger Petri Mäntysaari, vice ordförande för Professorsförbundet.
– De kollektivavtal man haft de senaste åren har inte gynnat våra medlemmar. Professorer har bland de sämsta löneutvecklingarna i hela landet.
Det gör att det är svårt för finländska universitet att rekrytera, och då särskilt när det kommer till att locka till sig kompetens från andra länder.
Utöver det brottas flera finländska universitet med ekonomiska problem, fortsätter Petri Mäntysaari. Mycket beroende på den nuvarande statliga finansieringsmodellen, som är indikatorbaserad.
– Finansiering är en väldigt central fråga för hela sektorn. När man som nu räknar antalet examina och publikationer och sedan får pengarna utifrån det, har det inte någon jättestor koppling till kvalitet. En större del av pengarna borde allokeras till basfinansiering och de kvantitativa indikatorernas vikt borde minska i basfinansieringen.
Petri Mäntysaari beskriver hur akademin i Finland också har problem med en alldeles för hög grad visstidsanställda, uppemot 70 procent. Även om det är ett problem som inte berör Professorsförbundets medlemmar direkt, har det ändå en indirekt påverkan.
– Just våra medlemmar (Professorsförbundets, reds anm) brukar ju ha fast anställning och sitter ganska tryggt. Men det hämmar kvaliteten i hela verksamheten och leder till att det blir mycket svårare att satsa på banbrytande forskning i Finland.
Forskares kreativitet påverkas av att hela tiden fundera på hur och var man kan jobba, säger Petri Mäntysaari. Samtidigt har visstidsanställningar en funktion inom akademin, men till en viss grad.
– En av våra uppgifter är ju att utbilda forskare och ett universitet kan förstås inte anställa alla de doktorer man utbildar. Med visstidsanställningar får ett universitet ett instrument att vifta med, ett doktorandställe och sedan också ett postdokställe. Men efter det, på biträdande professors- eller associate professorsnivån, borde man inte ha några visstidsanställningar alls. Inte för lektorer heller, säger han.
Han beskriver en tankevurpa där lärosätena får extern finansiering kopplad till olika forskningsprojekt och därför använder sig av visstidsanställningar. Utifrån att det handlar om just projekt, som av naturen är tillfälliga. I stället borde man se på universitetet mer som ett företag, menar han.
– Man borde se olika externt finansierade projekt som en del av den normala verksamheten. Där man utgår från att det alltid kommer att finnas projekt med extern finansiering från olika håll. Då kan man lika gärna ha anställningsmöjlighet tills vidare. Jag saknar helt enkelt ett mer långsiktigt tänk, säger Petri Mäntysaari.
Sigrún Ólafsdóttir, ordförande för Islands fackförbund för universitetslärare, FH, beskriver en problematisk lönenivå inom akademin. Löneökningarna är för små i relation till de senaste årens höga inflation i landet, sade hon under sin presentation vid konferensen. Situationen har varit densamma under ett decennium.
– För första gången på väldigt länge börjar medlemmarna kräva strejk, sade hon.
Samtidigt är isländska universitet kraftigt underfinansierade. De senaste åren har man börjat se fler och fler detaljerade besparingsförslag om allt från att akademianställda ska börja betala för parkering på jobbet till införande av kontorslandskap, beskrev hon.
I avtalsförhandlingar möts facket numera med argument om att deras krav behöver vara rimliga med tanke på att de senaste årens vulkanutbrott medfört stora kostnader för staten. I och med att man har behövt förflytta vissa invånare och tvingats köpa loss deras bostäder.
Tidigare i år ökade facket avsättningen till sina strejkkassor, för att signalera att man har börjat tröttna på den ekonomiska situationen inom akademin, förklarar Sigrún Ólafsdóttir.
I Sverige är facket inte heller nöjda med lönenivåerna. Av SULF:s senaste medlemsundersökning framgår att nästan en tredjedel av de svarande tycker att högre lön och akademisk frihet är de viktigaste frågorna för facket att driva.
SULF:s samhällspolitiska chef Karin Åmossa lyfter också fram arbetstiden, eller snarare den obetalda arbetstiden.
– En lektor jobbar bra många fler timmar i veckan än vad som står i avtalet, uppemot 10 timmar extra per vecka. För en professor handlar det om uppemot 15 timmar extra. Det är helt enkelt ingenting annat än obetalt arbete.
Förbundet driver däremot inte den just nu omtalade frågan om förkortad arbetstid. Åtminstone inte än så länge, säger Karin Åmossa.
– Nej, snarare att arbetet ska rymmas inom arbetstiden. Kan vi komma dit är vi glada till att börja med. Det är ju en kulturfråga men också systemet i sig som gör det, som till exempel det här med att söka forskningspengar. Om det tar en månads heltidsjobb för att göra en bra forskningsansökan. Var ska du hitta de timmarna? De är ju inte betalda utan det får du göra på kvällen.
Precis som i Danmark och Finland är visstidsanställningar ett problem inom akademin i Sverige. I kombination med att medlemmarna jobbar på fritiden och tjänar för lite, gör de otrygga anställningarna att yrket forskare och universitetslärare blir mindre attraktivt, menar Karin Åmossa.
– Vi vill ha de bästa och därför behöver både tryggheten i arbetsmiljön och lönerna peka uppåt, och vi ser nu också att det är färre svenskfödda som påbörjar en forskarutbildning. Det verkar vara mindre attraktivt.
Karin Åmossa vill också nämna produktivitetsavdraget som en viktig fråga för facket att jobba med. Kortfattat går modellen ut på att de statliga budgetanslagen till lärosätena och andra myndigheter räknas upp i takt med löneutvecklingen. Därefter plockas ett par procent bort i så kallat produktivitetsavdrag, för att effektivisera myndigheterna.
SULF vill avskaffa det.
– Många utbildningar skulle behöva per capita-höjningar på 50 procent. Helt enkelt för att kunna ha en anständig nivå där man kan bedriva undervisning på det sätt som det var tänkt någonstans för tre decennier sedan.
Att effektivisera går att göra till en viss gräns, säger Karin Åmossa.
– Men det är ju inte så att studenterna i dag är bättre förberedda för att lära sig Einsteins relativitetsteorier än vad de var för tre decennier sedan.
De nordiska fackförbunden inom universitet och högskola
Island
Fackförbundet för universitetslärare, på isländska Félag háskólakennara (FH), organiserar akademiker som är anställda vid Islands universitet, Islands national- och
universitetsbibliotek och Árni Magnússon-
institutet i Reykjavik. Universitetslärare vid Akureyris universitetet kan bli medlemmar i ett separat fackförbund. Isländska Professorsförbundet organiserar professorer verksamma vid något av de statliga universiteten i Island.
Norge
Forskerforbundet organiserar 25 000 forskare, universitetslärare samt anställda inom administration och bibliotek vid norska universitet och högskolor. Bland medlemmarna finns också anställda vid forskningsinstitut, museer och inom offentlig förvaltning med anknytning till forskning och högre utbildning.
Förbundet ingår i centralorganisationen Unio. Norges statsanställda omfattas i nuläget av samma centrala kollektivavtal. Centralorganisationerna avtalsförhandlar med staten, representerad av ministeriet för digitalisering och offentlig förvaltning (DFD), som motpart.
Danmark
Akademianställda finns organiserade inom tre olika fackförbund.
DM Universitet är en sektor inom Dansk Magisterförening, DM, som organiserar 5 000 forskare och lärare vid universitet och forskningsinstitutioner i Danmark. Totalt har DM 75 000 akademiker och studenter som medlemmar.
Fackförbundet Djøf organiserar bland annat universitetslärare och studenter inom juridik och ekonomi, har totalt 110 000 medlemmar.
Ingenjörsföreningen Danmark, IDA, organiserar bland annat forskare inom STEM, naturvetenskap, teknik, ingenjörskonst och matematik. Förbundet har sammanlagt 150 000 medlemmar.
Finland
Tre olika fackförbund organiserar universitetslärare, forskare och andra akademianställda.
Professorsförbundet med omkring 2 600 medlemmar organiserar professorer, forskare och lärare i ”jämförbar ställning” vid finska universitet och statliga forskningsinstitut.
Forskarförbundet har ungefär 7 000 forskare och universitetslärare som medlemmar.
Undervisningssektorns fackorganisation, OAJ, organiserar 117 000 medlemmar inom hela utbildningssektorn. Från förskola till högskola.
Sverige
Fackförbundet SULF organiserar 22 000 universitetslärare, forskare och doktorander.
Har ett centralt tillsvidareavtal från 2010 med motparten Arbetsgivarverket. SULF ingår i förhandlingsorganisationen Saco-S, som förhandlar lokala kollektivavtal med respektive lärosäte om lön och anställningsvillkor.
Andra förbund som organiserar akademianställlda är Fackförbundet ST och Sveriges lärare.
