Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Psykiatriprofessorn som inte vill prata om psykisk ohälsa

Psykiatriprofessorn Christian Rück vill ogärna prata om psykisk ohälsa, eftersom det är ett för brett begrepp. Hans forskning går ut på att nå ut med kbt-behandling till alla som behöver det.

22 maj, 2023
Linus Hellerstedt
Håkan Lindgren
En del i Christian Rücks strategi för att nå ut är sociala medier. Hans Instagramkonto fylls av såväl insikter från jobbet, som från besök på favoritlaget IFK Norrköpings fotbollsmatcher. – Det är intressant att kommunicera med och försöka väcka intresse också hos dem som inte måste lyssna på en, säger han

På de 142 sidor som boken Olyckliga i paradiset består av, nämner författaren Christian Rück begreppet psykisk ohälsa 42 gånger. Sedan avslutar han med en redogörelse för hur problematiskt det begreppet egentligen är.

Psykisk ohälsa innefattar så mycket, säger Christian Rück. Från de svårast möjliga tillstånden som kräver vård, till mildare symptom som man inte behöver hjälp med. Det finns en fara med att allt lidande förs in i en och samma medicinska modell, fortsätter han.
– Det är det jag tänker är problemet, att när man pratar om psykisk ohälsa så är det egentligen allt lidande överlag. Och när allt lidande kallas ohälsa för man in en massa jobbigt, men icke-sjukligt lidande i sjukdomssfären. Lidandet blir onormalt och oacceptabelt.

Föredrar lidande
För det är just lidande han snarare föredrar att prata om.
– Sedan vet jag att det här begreppet (psykisk ohälsa, reds. anm.) är väldigt populärt och att många människor uppskattar det. Min kamp mot begreppet är hyfsat icke-framgångsrik på det sättet.

Christian Rück är professor i psykiatri vid Karolinska institutet och överläkare på Psykiatri Sydväst, Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Han blev intresserad av psykiatri eftersom han var intresserad av människor. Den mer biokemiska delen av läkaryrket var inte lika spännande, som han uttrycker det.
– Jag hade någon slags lätt narcissistisk idé om att det skulle göra större skillnad om man träffade människor i psykiatrin, jämfört med om man tog bort blindtarmen på folk. Då kanske det inte spelar så stor roll om det är läkare A eller B som gör det. Men jag vet inte om det är sant.

I boken resonerar han kring hur det kan komma sig att mer än en miljon människor i Sverige använder antidepressiv medicin. Och om varför psykiatriska diagnoser skjuter i höjden, när vi svenskar har det så bra som vi har det.
Sedan Olyckliga i paradiset kom ut 2020 har dock svenskarna gått igenom några år med pandemirestriktioner, och i skrivande stund hänger en ekonomisk kris över befolkningen. Räntehöjningar avlöser varandra och elpriserna rusar.

Så kan man fortfarande kalla det för paradis?
Christian Rück tycker det, och menar att boken inte är utdaterad. Förutsättningarna för att leva ett bra liv är fortfarande bättre än vad de varit historiskt sett, och i Sverige är det dessutom bättre än i de flesta andra länder.

Kollektiv kris ökar socialt sammanhang
En kollektiv kris som pandemin, som drabbar alla undantagslöst, ger en stark ökning av socialt sammanhang. En ödesgemenskap bildas, säger han.
– Intressant nog har vi haft en kraftig nedgång av självmord under pandemiåren. Tvärtemot vad man kanske intuitivt skulle tro, att när allt blir konstigt och skit i samhället så blir det värre. Vissa typer av kriser verkar kunna tränga bort mindre besvär. Något annat tar över.

Att psykisk ohälsa som begrepp innehåller en rad måenden som är fullt rimliga i svåra situationer, gör det också orimligt att sträva efter att utrota psykisk ohälsa, menar han.
– Att skapa förväntningar på att man ska må hundra och att det på något sätt är fel när man inte mår hundra, tror jag gör att människor mår sämre.

Christian Rück påpekar att även om inget talar för att pandemin skulle ha orsakat en lavin av psykiatriska problem i Sverige, har vissa individer givetvis drabbats hårt.
– Man har förlorat anhöriga, fått postcovid eller har jobbat halvt ihjäl sig inom sjukvården. Men om man ser på hela samhället verkar det inte uppenbart ha lett till så katastrofala följder som vi kanske tror.

Den ansträngda ekonomiska situationen som råder kommer självklart att drabba många människor negativt. Samtidigt är Sverige, med erfarenheterna från pandemin, också ett bevisat starkt samhälle, påpekar Christian Rück.
– Sjukvården har ändå mycket resurser och man har kunnat kompensera företag som har gått dåligt under pandemin. Ur ett historiskt perspektiv har människor drabbats mycket hårdare när det har varit liknande katastrofer.

Mer förklaras med diagnoser
Sett till de olika folkhälsoundersökningar som görs mår svenska folket varken bättre eller sämre nu jämfört med förr, påpekar Christian Rück. Folkhälsomyndighetens siffror visar att det inte existerar någon dramatisk ökning av dåligt mående bland den vuxna befolkningen.
– Vi har, och har länge haft, väldigt mycket olika psykiatriska problem i befolkningen. Lidandet är ungefär i nivå med hur det har varit tidigare. Skillnaden är att en allt större del av detta lidande numera förklaras med en diagnos.

Inom gruppen yngre människor, framför allt bland kvinnor, finns dock en ökning.
– Så det finns skäl till oro, i den meningen att yngre verkar ha mer besvär än äldre. Man kan undra om de alltid kommer att ha det eller om det går över när de blir lite äldre.

Psykiatriska diagnoser står dock bakom knappt hälften av sjuk­skrivningarna i Sverige. Utmattnings­syndrom är den vanligaste orsaken till att människor sjukskrivs.

Men egentligen är Christian Rück nästan lika kritisk till begreppet utmattningssyndrom, som han är till psykisk ohälsa.
– Det jag är kritisk mot är att vi har skapat en diagnos med specifika kriterier, som ju bara finns i Sverige. Det finns liknande problem i andra länder som beskrivs med andra diagnoser.

Liten kunskap om utmattningssyndrom
Dessutom är kunskapen om utmattningssyndrom liten.
– Vi vet inte riktigt hur vi ska behandla de här personerna, och de är väldigt många nu med långvariga problem. Vi hade behövt göra det här på ett mycket mer empiriskt sätt för att veta vilka kriterierna för diagnosen borde vara.

Mitt emellan två fåtöljer på Christian Rücks kontor står en hög tomma pappkartonger. Från sin plats i den ena stolen, med Universitetslärarens reporter i terapi­soffan mittemot, berättar han om sin pågående forskning. Om internetbaserad kognitiv beteendeterapi, kbt.

Han vill nå ut till dem som geografiskt befinner sig där möjligheten till kbt är mindre.
– Sjukvården har haft svårt att erbjuda kbt till alla de människor som skulle ha nytta av det. För de allra flesta psykiatriska problem finns det kbt-behandling som är hjälpsam.

Assisterad självhjälpsbehandling
Internetbaserad kbt i Sverige har utvecklats under de senaste 15 åren, och Christian Rücks studier pågick långt innan pandemin bröt ut. Men med några år av pandemi-isolering bakom oss går det knappt att vara mer rätt i tiden.
– Det handlar inte så mycket om videomöten som det låter egentligen, utan om assisterad självhjälpsbehandling. Man läser, gör övningar och har kontakt med en psykolog under tolv veckor.

Att nå ut återkommer Christian Rück till flera gånger. Som expert inom psykiatri i en panel i Dagens Nyheter svarar han på läsarfrågor.
– Mitt mål är att påverka hela samhället, det går inte riktigt att göra med själva forskningsproduktionen. DN insidan är bra för att många läser den. Jag skulle tro att ett enda svar där har lästs mer än de över hundra vetenskapliga artiklar som jag har varit med och skrivit.

En annan del i den strategin är sociala medier. Hans Instagramkonto fylls av såväl insikter från jobbet, som från besök på favoritlaget IFK Norrköpings fotbollsmatcher.
– Det är intressant att kommunicera med och försöka väcka intresse också hos dem som inte måste lyssna på en. Som universitetslärare har man ett slags privilegium, i det att människor har inbokat i ett schema att de ska dyka upp i en sal för att lyssna på en. Man behöver inte sälja in sig.

Nollvision kan ge beröringsskräck
Genom åren har han debatterat kring det problematiska med en nollvision för suicid. En nollvision kan bidra till stigma och skuld hos anhöriga och vårdpersonal, säger Christian Rück.

Risken, menar han, är att det skapas en beröringsskräck med självmord som gör det svårare att hjälpa dem som är nära självmord.
– Om frågan är om det finns onödigt många suicider i Sverige, är svaret självklart ja. De är onödiga eftersom de flesta, om de fortsatte leva, skulle ändra sig. Det är det man hör av människor som har begått allvarliga suicidförsök.

 

Om du mår dåligt – vänd dig hit:

Om du mår dåligt eller om du har allvarliga självmordstankar eller självmordsplaner ska du inte tveka att be om hjälp genom att kontakta en psykiatrisk akutmottagning eller ringa 112. Du kan också kontakta:

Mind Självmordslinjen, via chatt på mind.se eller telefon 90101.

Jourhavande medmänniska. Telefon 08-702 16 80.

Jourhavande präst, kan nås via 112.

SPES – Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandesStöd, telefon 020-18 18 00.

Barn under 18 år kan kontakta Bris – Barnens rätt i samhället. Telefonnummer 116 111 eller chatt.

Om du behöver hjälp med var du kan söka vård, ring telefonnummer 1177Här finns deras lista med chattjourer, rådgivningslinjer och samtalsgrupper för anhöriga.

Linus Hellerstedt
Håkan Lindgren

FAKTA. Personligt

Christian Rück, 52 år, är psykiater och professor i psykiatri vid Karolinska institutet. Han bor i Stockholm med tre barn på 10, 12 och 14 år.

 

På fritiden är han en ihärdig supporter av fotbolls­laget IFK Norrköping, från staden han växte upp i.

 

Christian Rücks bok Olyckliga i paradiset kom ut 2020. I januari 2024 kommer nästa.

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Oskar MacGregor

kronikapuff-oskar

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv