Regeringens passivitet begränsar möjligheten att ta tillvara digitaliseringens landvinningar

Under det senaste året har jag haft i uppdrag att skriva en rapport åt Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, om digitaliseringen inom högre utbildning. Slutsatsen från de analyser jag genomfört visar att regeringen måste agera mer kraftfullt än vad den hittills gjort. Det handlar i synnerhet om de nedan beskrivna insatserna som jag anser att regeringen i första hand bör prioritera.

Det har knappast undgått någon att de digitala verktygens betydelse för undervisningen på akademisk nivå har hamnat i fokus för dis­kussionen om den högre utbildningens kvalitet, effektivitet och tillgänglighet. Inte minst efter regeringens och Folkhälsomyndighetens rekommendation tidigare i år om att all undervisning bör bedrivas på distans har det blivit uppenbart att digitala resurser inte är något som lärarna kan välja bort utan i stället något som alla i den akademiska världen på ett eller annat sätt måste förhålla sig till.
Lärosätena har, redan före coronakrisen, tagit ett stort antal initiativ för att ta tillvara digitali­seringens möjligheter och hantera de utmaningar som den ger upphov till. Det har varit till stor nytta inte minst för möjligheten att upprätthålla undervisningens kvalitet under de stundtals kaotiska för­hållanden som rådde under våren.
Samtidigt blir det alltmer uppenbart att flera av de hinder, kompli­kationer och utmaningar som lärosätena ställs inför är av en karaktär som är svåra för dem att han­tera på egen hand. Regeringen måste därför agera mer kraftfullt än vad den hittills gjort för att un­derlätta lärosätenas möjligheter att komma vidare i sina ambitioner att på ett genomtänkt sätt ut­veckla högskolepedagogiken med hjälp av digital teknik

I rapporten Uppkopplad utbildning – en ESO-rapport om högskolans digitalisering, som bygger på tre enkäter till lärosätena, ett trettiotal intervjuer, analyser av statistiskt material och litteratursammanställningar, har jag listat sju initiativ som framstår som särskilt angelägna att genomföra. Det handlar om:

1.     att skapa utrymme för ett kraftfullt högskolepedagogiskt lyft genom att omfördela 2 procent av de statliga forskningsfinansiärernas anslag för forskning till lärosätenas undervisningsverksamhet,
2.     att tillsätta en statlig utredning med uppdrag att klargöra hur gällande juridiska regelverk bör tolkas när ny teknik introduceras inom högre utbildning,
3.     att skapa ett system för validering av tidigare utbildning och reell kompetens som fungerar,
4.     att stödja studerande i de glesast be­folkade delarna av landet genom ett riktat bidrag till kommu­nala lärcentra på 500 kronor för varje högskolepoäng som de studerande avlägger,
5.     att ge Vinnova i uppdrag att sammanställa och analysera den kunskap som finns om tillämp­ningen av Ed-Tech, Learning Analytics och Big data inom högre utbildning, med inriktning på såväl framtida möjligheter som utmaningar och faror,
6.     att införa ett statligt stöd på 15 miljoner kronor per år till de nätverk för samarbete mellan lärosäten som byggts upp i syfte att axla det ansvar som regeringen tidigare lade på den numera nedlagda Myndigheten för nätverk och sam­arbete inom högre utbildning, NSHU,
7.     att utarbeta en plan för implementering av den rekom­men­dation om öppna lärresurser (OER) som Sverige ställde sig bakom vid Unescos generalkonferens 2019.

De två sistnämnda rekommendationerna handlar om att ta tillvara de möjligheter som digitaliseringen skapat att befrämja en delningskultur inom högre utbildning. Detta genom att i enlighet med rekommendation 6 förbättra de ekonomiska förutsättningar för de nätverk som medarbetare på landets lärosäten byggt upp i syfte att utbyta erfarenheter och utöka samarbetet lärosätena emellan.
Med en vidareutveckling av dessa samarbeten, byggd på digital teknik, kan onödigt dubbelarbete undvikas samtidigt som de lärosäten som kommit längst i att utveckla kunskapen och undervisningen inom ett visst område kan dela med sig till de som inte kommit lika långt. Det be­främjar kvalitet och effektivitet samtidigt som beredskapen för att snabbt ställa om undervisningen vid nya kriser, liknande den som coronaviruset gav upphov till, förbättras.

Internationellt handlar en fördjupad delningskultur framför allt om implementeringen av den i rekommendation 7 omnämnda Unescorekommendationen om öppna lärresurser. Användningen av sådana resurser tog sin början i USA där högt ansedda lärosäten som MIT, Yale, Stanford och Harvard redan runt sekelskiftet tog vara på möjligheten att via internet dela med sig av texter, inspelade föreläsningar, övningsexempel, illustrationer med mera till alla som hade användning för det.
Unesco var tidig med att inse vilken betydelse detta kan ha för att nå det fjärde målet i Agenda 2030 – det som handlar om att alla medborgare i världen ska ha tillgång till utbildning av god kvalitet och till en över­komlig kostnad senast 2030. Unesco har likt OECD och EU-kommissionen också lyft fram betydelsen av att lärosätena även delar med sig av rätten att bygga vidare på och utveckla materi­alet – någon som kan bidra till att skapa ett mer innovativt, inkluderande och rättvist globalt ut­bildningssystem.

I Sverige är öppna lärresurser fortfarande ett förhållandevis okänt begrepp. I enkätsvaren var det endast ett fåtal av lärosätenas programansvariga som uppgav att de använder sig av sådana ­resurser i undervisningen och än färre uppgav att de via internet delar med sig av det egna under­visningsmaterialet. Ett av de vanligast förekommande svaren på varför de inte använde sig av dessa resurser var att de inte visste vad det handlar om eller kände till för lite om den betydelse dessa kan ha för utveckling av undervisningen.
Samtidigt som behovet av insatser är stort är det viktigt att framhålla att digitaliseringen aldrig får bli ett självändamål. Digitala resurser ska endast användas i de fall de kan bidra till att stärka högskole­pedagogiken. Den datainsamling som jag gjort visar dock att det finns en betydande outnyttjad pot­ential för att komma vidare i utforskningen av den roll som digitala resurser kan spela i detta samman­hang. Frågan om vad som kan göras på nationell nivå för att underlätta denna process förtjänar betydligt mer uppmärksamhet från regeringens sida än vad den hittills fått.

Kjell Nyman
Tidigare departementsråd
och chef för analysfunktionen
på Utbildningsdepartementet