Det var när en kompis i tonåren i förtroende berättade om de sexuella övergrepp hon var utsatt för som Ninni Carlsson första gången någonsin hörde någon tala om det.
– Jag blev starkt berörd.
När de första debatterna kom och barns trovärdighet ifrågasattes startade hennes engagemang för flickors och kvinnors utsatthet.
Hon blev aktivist, engagerade sig i kvinnojourer och stödgrupper. Att avhandlingen omsider skulle handla om att bearbeta sexuella övergrepp föll sig naturligt med all den kunskap hon samlat.
2009 disputerade hon.
I sin avhandling speglar hon utvecklingen från 1930-talet, som hon kallar för ”tystnadens tid”, 1980-talet, ”avslöjandets tid”, och fram till 2005.
Hon intervjuade åtta kvinnor från 29 till 69 år ur alla samhällsklasser, alla utsatta för övergrepp av sina fäder och andra. Samtalen sträckte sig över flera år.
Avhandlingen innehåller också en studie om debatterna om våldtäkt, incest och sexuella övergrepp under åren 1970–1996. Syftet var att förstå den tid då det blev möjligt att tala och bearbeta.
– Det jag såg var att när media belyste detta började informanterna att reflektera, finna ord och känna en stark längtan efter att berätta. Det var som en tryckkokare. När de blev trodda innebar det en stark, förvandlande kraft.
Nu följer Ninni Carlsson #metoo-rörelsen med spänning.
Det började i mitten av oktober då avslöjandet om film-mogulen Weinsteins övergrepp på kvinnor inom filmvärlden i USA briserade.
Sedan dess har tusentals kvinnor i olika branscher twittrat om sexuella trakasserier och våldtäkter under olika hashtaggar.
Med en och samma röst
Den 19 november sker läsningar av vittnesmål på olika scener på tio platser i Sverige.
I Stockholm står 200 skådespelare, alla kvinnor, på Södra Teaterns scen i tre timmar och vittnar unisont om sexuella övergrepp inom teatern inför makthavare med mandat att förändra.
I publiken finns drottningen och kronprinsessan. Läsningen direktsänds i svensk television.
”Vi var som en enda stor kropp”, säger några av kvinnorna efteråt.
Och just det är avgörande, säger Ninni Carlsson; att kvinnor kollektivt står upp och vittnar med en och samma röst.
Och så, den 24 november, vittnar 2 400 kvinnor under hashtaggen #Akademiuppropet om sexuella trakasserier inom högskolan. Ninni Carlsson är en av dem som har skrivit under.
– En ensam kvinna hade inte kunnat åstadkomma det här. Just kraften i kollektivens vittnesmål har möjliggjort det som nu händer.
Hon menar att kvinnors trovärdighet ifrågasätts när de berättar men att det inte går när så många tillsammans vittnar med en röst.
– De här berättelserna bekräftar det vi forskare redan vet. Det tog nästan ett halvt sekel, men nu talar mörkertalet.
En förutsättning var utvecklingen på 1970-talet, upprepar Ninni Carlsson.
Under det decenniet föds kvinnorörelsen och de första vittnesmålen om sexuella övergrepp hörs både i Sverige och världen. Utredningar, lagförslag, politiska protester och kampanjer blir avgörande, liksom medias sätt att intensivt rikta sina strålkastare på frågorna.
FN:s kvinnokonvention med målet att minska all diskriminering av kvinnor träder i kraft 1981.
FN:s barnkonvention följer 1989.
Mäns våld mot kvinnor sätts på agendan, inte minst av kvinnorörelsen, och för första gången blir det möjligt att tala. Det finns nya rättigheter och ett språk.
– Sexualiserat våld blev kvinnorörelsens mest centrala fråga. ”Det personliga är politiskt”, var slagord. #metoo är dagens sätt att säga att det personliga är politiskt.
Kvinnogemenskap och listetta på Kap Verde
Ninni Carlsson var tonåring under 1970-talet.
Hennes mamma var hemmafru med konstnärliga talanger, pappan kyltekniker och båda bröderna teknikintresserade.
Hennes mormor som ”hade jättemånga systrar” var en i ett stort kvinnokollektiv, där kvinnorna ofta samlades till symöten och samtal.
I denna kvinnogemenskap och familj har Ninni Carlsson sina rötter. Hon är den första som studerat på universitet, den första som doktorerat.
En frihetslängtan har alltid bott inom henne.
Som när hon satt vid styret på sin storebrors Harley Davidson eller åkte fort på sin trimmade moped som ung.
Eller när hon 24 år gammal tack vare ett Sida-stipendium åkte till Kap Verde för att studera funktionshinder hos barn. Visst fanns där rädsla men upptäckarlusten var större.
På ögruppen i Atlanten fann hon en ny kultur, ljumma vindar och ett musikliv med nya vänner. Som jazzsångerska låg hon ett tag etta på den kapverdiska musiktoppen följd av en viss Madonna på andra plats. Men hon blev också varse att människor levde under andra omständigheter än i Sverige.
En del bodde i plåtskjul och tiggde på gatan.
– Sådana erfarenheter gör något med en, säger hon. Jag var naiv när jag kom, men mognade, fick större ödmjukhet och lärde mig att lyssna.
Väl hemma i Sverige igen gick hon igenom en utmattnings- och livskris som ledde till en stark insikt – hon skulle ägna sig åt socialt arbete med barn.
Hon började plugga till socialpedagog.
Krisen födde också starka, positiva minnen från barndomen och där startade hennes vurm för ting från 1950- och 1960-talen.
Alla besök på loppmarknader och i second hand-butiker speglas i det hem hon delar med sin man Sverker och tonårssonen Albin. Varje rum är en nostalgitripp tillbaka till den tiden.
I hennes ombonade arbetsrum finns tidstypiska möbler, föremål och textilier. Över skrivbordet en välfylld stringhylla, som alla bokhyllor i hemmet, och intill den en teakhylla i avsatser med en samling robotar.
– Jag har en barnsligt lekfull sida som forskare behöver ha. Titta på den där lille gröne, säger hon och visar. Jag riktigt hör hur han skriker och vevar med armarna.
Varför händer #metoo just nu?
– Tiden var helt enkelt mogen. I ljuset av #metoo-rörelsen kan kvinnor minnas och reflektera, protestera mot förövare, samhället och alla som inte lyssnat eller vågat höra, som bagatelliserat, misstrott, kränkt, inte svarat.
– Vi här i Sverige har länge skrutit med att vi är ett av världens mest jämställda länder, kanske är det just dessa strävanden som trots allt gjort kvinnors ställning så stark att den här utvecklingen är möjlig nu.
Hon beskriver en tacksamhet för att få vara med om det som nu sker.
– Det hade jag aldrig vågat hoppas på när jag började engagera mig i de här frågorna. Nu känner jag en spänd förväntan och ett stort hopp, även om det är svårt att föreställa sig en värld utan könsdiskriminering.
På frågan om hon själv blivit sexuellt trakasserad berättar hon om en händelse på Kap Verde när hon var 25 år. En man i chefsställning hjälpte henne att köpa en flygbiljett i den byråkratiska djungel som rådde, men när hon kom för att hämta den var det uppenbart att han, iklädd morgonrock, väntade sig en gentjänst.
Men Ninni Carlsson lyckades ta sig därifrån och med hjälp av två väninnor var biljetten hennes.
– Jag tror inte den kvinna finns som inte upplevt något liknande. Jag har varit med om det som barn, tonåring och vuxen.
Varför har kvinnor så länge låtit sig tystas på grund av känslor av skuld och skam, när det är männen som utfört dessa handlingar som borde skämmas och känna skuld?
– Många har under långa tider försökt att slå larm men blivit misstrodda. Kvinnors och flickors trovärdighet har generellt sett alltid varit lägre än mäns. De som begår övergrepp och de som skyddar förövarna ger flickor och kvinnor skuld och skam, för när ingen lyssnar går det inte att tala.
Vad önskar du för flickor och kvinnor nu?
– Att vi alla ska kunna röra oss fritt i alla rum utan att bli nedvärderade, trakasserade, förlöjligade eller utsatta för sexuellt och fysiskt våld.
Risk för backlash?
– Ingen vet men kvinnors kollektiva motstånd är för starkt nu. Kvinnor skriver just nu historia.
Forskning visar, enligt Ninni Carlsson, att en majoritet kvinnor i Sverige har varit med om sexuella kränkningar. Enligt Demoskops studie i mitten av oktober uppgav nästan åtta av tio av Sveriges kvinnor att de utsatts för ett icke önskat sexuellt närmande eller övergrepp.
Nationellt Centrum för Kvinnofrids studie från 2014 visar att mer än varannan utsatts för sexuella övergrepp innan de fyllt 18. Nästan alla som begår övergreppen är män.
– Mycket forskning kommer att behövas även framöver.
