I debatten i kölvattnet av Macchiariniärendet har flera forskare framhållit att den bästa metoden för att säkra kvalitet i forskning och för att förebygga och avslöja oredlighet i forskning är peer review, det vill säga det förfarande som innebär att forskare bedömer andra forskares arbeten. Professorerna Carlsson, Eriksson och Hellstrand, menar på DN Debatt den 18 februari att systemfel som ligger utanför peer review-traditionen bidragit till Macchiariniärendet. Och professorerna Brunsson, Hallén och Hägg, betonar på SvD Debatt den 25 februari i ett annat sammanhang – utvärdering av den högre utbildningen – att peer review bör vara utgångspunkten även i detta fall.
Som framgått i den tidigare debatten har dock Macchiarini också granskats, och beviljats anslag, i den klassiska varianten av peer review-process. Vetenskapsrådet, VR, har vid två tillfällen beviljat medel till Macchiarini. År 2011 gällde projektet ”Biotekniskt framställt hjärta – en alternativ metod till allogen hjärttransplantation” med ett beviljat belopp om 1,8 miljoner kronor. År 2012 beviljades 10 miljoner kronor till projektet ”Utveckling av odlad naturlig och bioartificell matstrupe”.
VR har sedermera avbrutit utbetalning av forskningsbidrag till Macchiarini eftersom man kom fram till att åtminstone vissa av de operationer som Macchiarini genomfört är forskning, men att nödvändiga tillstånd för att genomföra sådan forskning saknades. Den delen av Macchiarinärendet är alltså avklarad, en oberoende myndighet har konstaterat brott mot reglerna för bidragsgivning till forskning och avbrutit utbetalningarna.
VR bör nu, om det inte redan initierats, granska hur peer review-processen såg ut när Macchiarini beviljades forskningsmedel. Jag är helt överens med de artikelförfattare som nämnts ovan om att peer review är den bästa metoden för att granska och bedöma kvalitet i forskning. Den är inte felfri, men bättre alternativ står inte att finna. Det är mot bakgrund av detta av stort intresse för forskarsamhället och allmänhet att VR genomlyser underlag och bedömningar som var aktuella vid de två tillfällen då Macchiarini beviljades medel.
Fanns det möjlighet att redan vid ansökningstillfällena ställa sig mera kritisk till Machiarinis ansökningar än vad som uppenbarligen blev fallet, eller var ansökningarna så solida att de positiva bedömningarna faktiskt var motiverade? Det är fullt möjligt att det var riktigt att bevilja medel mot bakgrund av hur den så kallade forskningsfronten såg ut vid tidpunkten för ansökningarna, och det är möjligt att den teoretiska och metodologiska analysen i ansökningarna var bättre än konkurrenternas och därför rättmätigt klarade projektet igenom det nålsöga som det innebär att få en ansökan beviljad. Svaret är ytterst intressant, oavsett vilket det blir.
Professor Gerdin har i sin granskning om möjlig oredlighet i forskning framhållit att tidskriften Nature Communications i sin peer review-granskning borde ha reagerat på otydligheter i Macchiarinis manuskript. Den yttersta garanten för forskningskvalitet fallerade alltså i det fallet.
VR bör efter att ha tagit ansvar för att avbryta utbetalningen av forskningsbidrag också ta steget att ytterligare granska beslutsunderlagen och beslutsprocessen som i första skedet innebar att Macchiarini beviljades medel.
VR har tidigare, som jag tycker helt rätt, tagit ställning för att en oberoende och ny instans ska granska misstankar om oredlighet i forskning. Den utredning som regeringen förra året tillsatte för att utreda frågan om en ny sådan instans lär knappast komma fram till någon annan slutsats än att den ska inrättas, men kanske finns det redan nu lärdomar att dra av Macchiariniärendet när det gäller peer review-systemen i svensk forskning.
Erland Hjelmquist,
professor emeritus,
tidigare chef för forskningsrådet Forte
