Jag börjar skriva denna krönika sittandes i den stora studentmatsalen till Freie Universität (FU), beläget i det förnäma Dahlem i västra Berlin, nästan lika fint som det överklassiga Wannsee. Jag brukar sitta här med min dator, närhelst jag är i Berlin. Trivs med atmosfären, känner mig hemma.
Runt omkring mig dividerar studenter högljutt. Ofrivilligt avlyssnar jag deras samtal. Utanför fönstret noterar jag skylten Rudi-Dutschke-Weg. Till och med en egen gata har han fått på campus, den forne studentledaren. Blivit rumsren, måhända.
Han som en gång var som ett rött (!) skynke för många. Agitator, med ordet i sin makt. Utsatt för ett attentat av en högerextremist svårt indoktrinerad av mot Dutschke hetsande medier. Det förkortade Dutschkes liv som tragiskt avslutades i Aarhus. Han dog i badkaret om julaftonen 1979.
Hans grav ligger inte så långt borta från där jag sitter. Jag besöker den varje gång jag är i Berlin. Kepsen av för honom, han som i filosofen Ernst Blochs anda uppmanade oss att gå upprätta, bemyndiga oss. Jag står en stund vid stenen, hör hans energiska röst. Fick aldrig tillfälle bevittna honom live. Men hört av sådana som gjorde det, hur inspirerade de blev.
Flammande möten och intellektuella celebriteter
FU var jämte Nanterre i Paris den mytomspunna studentrevoltens högborg. I den legendariska aulan i Henry-Ford-Bau hölls flammande möten. Paneldebatter. Allt var satt under debatt. Många intellektuella celebriteter inbjöds. Samhällsfilosofen Herbert Marcuse, som sedermera efter motstånd från de etablerade tilldelades en hedersgrav av staden Berlin, blev en guru för de unga och hängivna. En sådan där ungdomens förförare som jag själv aldrig blev.
Korten på bordet. Jag är ett gammalt rödskägg och har aldrig bett om ursäkt för det stormiga 68. Till skillnad från många generationskamrater som klädde sig i säck och aska, blev nyliberaler och marknadsfundamentalister. Som om de hade vaknat upp, eller genomgått en frälsning. Utan föregående reflektion.
Drömmen om det fria, kritiska och oberoende universitetet, bortom inblandning från näringsliv och andra, och som var den dröm och vision som sporrade studentrevolten, lever för mig fortfarande. Men mycket vatten har flutit under högskolans broar.
Nu är det samverkan som gäller, inte vara någon irriterande sten i skon, för att travestera Lars von Triers önskan med sina filmer. Och av det fria universitetets stormöten blev en hierarkisk linjeorganisation med många chefer.
Bildningen var ett mål i sig
Jag hör studenterna i matsalen prata jobb, oroa sig för vad som skall komma efter studierna, vad som väntar runt hörnet.
Så pratades det aldrig på min tid! Studierna var ett mål i sig, bilda sig. Men också förvärva kunskap för att förändra samhället. Utrusta sig intellektuellt. Jag minns att jag läste så ögonen blödde. Dag som natt.
Jag säger ingenting till studenterna. Får lust att fråga dem om de vet vem Dutschke var. Inbillar mig att den gamla, frihetliga anda jag förknippar med FU lever, sitter i väggarna. Men jag avstår. Förmodligen skulle de betrakta mig som en gammal, mossig stofil från det som en gång var och aldrig kommer åter.
Jag minns min hösttermin 1993, gästprofessor vid FU. Kanske den bästa hösten i mitt liv. Produktiv. Massor med intryck. Det återförenade Tyskland led fortfarande av födslovärkar. Berlin var alltjämt billigt att leva i. Lattefieringen och gentrifieringen hade ännu inte börjat. Väst var väst och öst var öst – fortfarande.
Det berättades för mig att det ingick i introduktionen för nyanställda att gå en guidad tur på campus, lära känna universitetets historia, inklusive vad som hände under de vilda åren. Turen leddes av Berndt Rabéhl, Dutschkes bäste kompis. Den tog flera timmar.
Jag vågar inte ta reda på om sådana promenader fortfarande göres.
Lasse Ekstrand,
ordförande i Saco-S-föreningen och universitetslektor i sociologi med inriktning mot organisationsteori vid Högskolan i Gävle
