Clas-Uno Frykholm avslutar sin replik till Patrik Hall i debatten om kvalitetsarbete med det goda Alfredson-citatet ”Man ska inte kasta vatten när man sitter i badhus”. Valet av citat får en extra krydda med tanke på att Frykholm – med Alfredsons ord i färskt minne får man förmoda – tillsammans med Sigbrit Franke, Ulf P Lundgren, Roger Säljö och Ingemar Wedman undertecknar en debattartikel i DN den 28 november, med den dramatiska rubriken ”Var fjärde examinerad lärare borde ha blivit underkänd”.
Varken Frykholm eller de övriga undertecknarna kan naturligtvis ställas till svars för rubrik eller ingress som följer känd DN Debatt-dramaturgi (möjligen borde så erfarna undertecknare begära att i förväg få godkänna dessa delar). Däremot innehåller själva artikeln, och HSV:s egna pressmeddelanden i än högre grad, en rad felaktiga och illa underbyggda påståenden. Det är inte bara låg kvalitet, det är ingen kvalitet alls. Om kvalitetsarbete bedrivs inom HSV har det inte räckt till för att förhindra dessa pinsamheter.
I PRESSMEDDELANDET, publicerat på HSVs hemsida samma dag som DN-artikeln, konstateras således: ”Svag forskningsanknytning, bristfällig examination och examensarbeten som inte alltid håller måttet. Det är några av slutsatserna i Högskoleverkets tre studier med lärarutbildningen som utgångspunkt.”
I ett annat pressmeddelande från samma dag som enbart berör en av de tre studierna, Ingemar Wedmans rapport Examination med kvalitet, HSV-rapport 2006:45 R, väljer HSV att sätta rubriken ”Bristfällig prövning av lärarstudenternas kunskaper”.
Ånyo bekräftas en etablerad föreställning. Den ”nya” lärarutbildningen håller inte måttet. Men handlar det verkligen om bekräftelse? Vad står det egentligen i Wedmans rapport?
För det första kan konstateras att Wedman och hans forskargrupp studerat fyra utbildningar (läkare, civilingenjör, psykolog och lärare). Undersökningen av examinationer inom lärarutbildningen begränsas till ett ämnesområde (AUO), en termin (ht 2005), två kurser och, som nämnts, ett lärosäte.
Att utifrån detta underlag dra några generella slutsatser är naturligtvis omöjligt. Wedman och hans forskargrupp drar inte heller några definitiva slutsatser om kvaliteten i lärarutbildningens examinationer. Förklaringen är enkel, men överraskande för den som först tagit del av larmrapporten i DN och de dramatiska formuleringarna i HSV:s egna presentationer. De psykometriska analyser som Wedman-gruppen gjort är, som man själv påpekar, främst tillämpliga på vad man kallar traditionella tentamina (salstentamina). Eftersom de insamlade examinationerna inom lärarutbildningen är ut-
formade som hemtentamina har de helt lämnats utanför själva analysen.
Vad rapporten konkret säger om lärarutbildningens examina är egentligen bara att de till följd av sin komplexitet är mer svårbedömda, att examinator ställs inför större utmaningar med avseende på reliabilitet och validitet. Men därav följer ju inte automatiskt att de är bristfälliga. Dessutom konstateras i rapportens sammanfattning att frågor om reliabilitet och validitet tycks ha låg prioritet inom samtliga fyra undersökta utbildningar – lärarutbildningen utmärker sig inte som avvikare. Rubriken i HSV:s pressmeddelande är en fri fantasi.
INGEMAR WEDMAN kan naturligtvis inte lastas för hur hans rapport använts, den innehåller inga ogrundade slutsatser (även om de teoretiska och metodologiska premisserna bakom mer hypotetiska resonemang naturligtvis kan diskuteras, som i all vetenskaplig verksamhet). Men att HSV på detta sätt gör en höna av en mycket liten fjäder är ett kvalitativt bottennapp. Det är dessutom särskilt allvarligt med tanke på att HSV som statlig myndighet har särskilt ansvar att granska högskolesektorn för att garantera att den i sitt arbete värnar vetenskapens trovärdighet och god forskningssed.
På samma sätt kan konstateras att Roger Säljös rapport om högskoleutbildningars forskningsanknytning inte heller innehåller några definitiva utsagor om graden av forskningsanknytning i lärarutbildningen. Det vore också omöjligt eftersom rapporten kartlägger lärares och studenters bild av forskningsanknytning. Som handledare får man ofta påminna uppsatsskrivande studenter om skillnaden mellan verkligheten och människors uppfattning om densamma. Roger Säljö behöver naturligtvis inte denna påminnelse, men HSV tycks göra det.
Ulf P Lundgrens rapport, slutligen, har ännu ej publicerats.
HSV:s tendentiösa och vilseledande presentation av rapporterna är en kränkning av alla involverade i lärarutbildningen. Högskolelärare är luttrade och överlever nog. Svårare är det förmodligen för de tusentals duktiga lärarstudenter som på detta sätt får sin utbildning baktalad och misskrediterad utan saklig grund.
KG HAMMARLUND
universitetslektor,
historielärarutbildare
Högskolan i Halmstad
