I Universitetsläraren 10/11 belystes svagheter inom doktorandutbildningen, utifrån Doktorandspegeln 2003 och 2008. Bland annat lyftes fram att doktoranderna önskade bättre handledning. Forskarhandledning är sedan länge en välkänd, vanligt förekommande företeelse inom akademin. En handledare förväntas stötta såväl avhandlingsarbetet som doktorandens intellektuella och kunskapsmässiga utveckling. Detta innebär att handledning inte bara är avgränsat forskningsinriktad, utan i stor utsträckning också en pedagogisk, social och psykologisk process, som löper över en lång tidsperiod. Då handledaren dessutom har en viktig uppgift i att stötta doktorandens övergång till självständig forskare, är det förvånande att inte mer fokus riktas mot handledningens uppläggning och utförande.
OM ÄN MÅL OCH TIDSRAMAR för själva avhandlingsarbetet är satta, saknas vanligtvis uttalade kriterier för hur handledningen ska genomföras. Till stor del är det upp till varje handledare att själv utforma sin handledning, som därför ofta baseras på egna, tidigare erfarenheter. Ett sätt att göra handledningen mer effektiv är att tydliggöra ansvarsområden, delmål, strategier, krav och förväntningar. Medvetenhet om vilka ramar som gäller kan minska risken för besvikelser, motsättningar och konflikter.
Men trots att forskarhandledning ingår som en förväntad och obligatorisk uppgift för nyblivna docenter, är det dock inte allom givet att vara en bra och kompetent handledare. Problem som kan uppstå i handledningsprocessen och hur de kan hanteras har enligt tidigare forskning sällan tydliggjorts eller diskuterats. Detta kan till en del förklaras av att handledning, med de problem och stötestenar som kan uppstå, ofta ses som en uppgift bland andra och inget att orda om. Att många brister som påtalats i Doktorandspegeln 2003 kvarstår i 2008 års version, kan troligen till en del tillskrivas denna tystnad. För att bryta detta mönster och få till stånd konstruktiva dialoger behövs nytänkande och alternativa metoder.
EN SÅDAN METOD är mentorskap. Modernt mentorskap utmärks av att det är en oberoende relation, där parterna inte sedan tidigare är kända av varandra. Det bygger på frivillighet, förtroende och öppenhet. Redskapen är samtal och erfarenhetsutbyte på jämbördig nivå. Innehållet i samtalen mellan adept och mentor får inte föras vidare.
I syfte att utveckla handledningsprofessionen för nyblivna forskarhandledare och utmana deras tänkande kring handledning och forskning, har vid två tillfällen ettåriga mentorskapsprojekt för nya forskarhandledare, med erfarna handledare som mentorer, genomförts vid ett av landets universitet. Utöver att mentor och adept träffades för samtal en gång per månad förekom också adept- respektive mentorsträffar samt gemensamma träffar, där handledningsfrågor fokuserades.
För att parrelationerna skulle bestå av två av varandra oberoende personer var adepter och mentorer rekryterade från olika fakulteter inom universitetet.
Utvärderingarna från båda projekten visar att mentorssamtalen framför allt hade berört arbetssituationen och handledningen med dess möjligheter, fallgropar och progression. Adepterna tyckte sig ha utvecklats i rollen som handledare och forskare, vilket talar för att mentorerna lyckats möta deras behov och önskemål på ett professionellt sätt. Mentorerna i sin tur hade upplevt att deras kunskap varit användbar för adepternas kompetensutveckling, samtidigt som de själva fått reflektera över sina förgivettaganden och invanda förhållningssätt. Gemensamt för både adepter och mentorer var att de upplevde sig ha fått ökad förståelse för handledningens komplexitet samt inblick i rutiner och arbetssätt vid andra institutioner.
ERFARENHETERNA FRÅN PROJEKTEN överensstämmer med tidigare forskning som fokuserat mot effekter av mentorskap. Via en alternativ metod kan således den tysta kunskap som finns om handledning synliggöras och bidra till såväl nya som mer erfarna forskarhandledares kompetensutveckling. Då internationella studier visat att mentorskap är en tids- och kostnadseffektiv metod för professionell utveckling, borde fler universitet inspireras att gå utanför de traditionella ramarna och erbjuda mentorer till sina nyblivna handledare. Det skulle på sikt kunna innebära en utvecklad och förbättrad doktorandutbildning.
ULLA LINDGREN
docent vid Umeå universitet
