Nyligen arrangerade Linda Wedlin en konferens Uppsala om europeisk forskningspolitik.
I konferensen deltog både representanter för den politiska nivån och de politiska processerna samt forskare som studerat forskningsproduktion och forskningsreformer.
Ett av syftena med konferensen var att skapa en dialog mellan den politiska nivån och forskningen om vetenskapssamhället.
Linda Wedlin är forskarassistent vid Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet. Hon fick 2006 det norska Nils Klimpriset för unga forskare.
En del i priset var uppdraget att arrangera en konferens, delvis finansierad av Holbergstiftelsen som delar ut Nils Klimpriset. Att konferensen genomförts först nu har sin förklaring.
– Jag var gravid och sedan föräldraledig en tid, så inte förrän nu har det varit dags för konferensen, säger hon.
Under konferensen i Uppsala framgick det tydligt att det finns två samtidiga och motsatta tendenser i forskningspolitiken.
Den ena är att det på den politiska nivån finns en tydlig vilja att i ökande omfattning styra forskningen.
– I diskussionen i Europa finns det klart ökade ambitioner att styra forskningen.
När man talar om kunskapssam hället och kunskapens centrala roll för den ekonomiska utvecklingen ligger det i detta också att man vill styra forskningen åt det ekonomiskt nyttiga hållet, säger Linda Wedlin.
Den här viljan till politisk styrning visar sig exempelvis på EU-nivå i ramprogrammen för forskning, men också i diskussioner i enskilda länder.
– I Sverige är den här viljan till politisk styrning tydlig i den senaste forskningspropositionen där man satsat extra pengar på så kallade strategiska forskningsområden, vilka är politiskt definierade och bestämda. Ungefär: ”Ni får mera pengar under förutsättning att ni forskar på det vi vill”.
Samtidigt finns det en motkraft som vill lyfta fram universitetens autonomi.
Det är inte enbart akademin som vill hävda sin självständighet, samma diskussion finns också på den politiska nivån.
I Sverige har det kommit till uttryck i Autonomiutredningen.
– Att de här två diskussionerna kommer samtidigt är delvis en reaktion på varandra och de förstärker varandra, ju starkare den ena sidan är desto starkare blir den andra.
Ungefär samma frågor
De här åsiktsbrytningarna finns just nu i flera europeiska länder.
– Även om de specifika intellektuella och politiska procedurerna förstås ser olika ut i olika länder så rör sig diskussionen på en generell nivå om ungefär samma frågor, och med till synes samma motpoler: styrning–autonomi.
Vad betyder EU-nivån för forskarna och vetenskapens utveckling?
– Det är en av de frågor jag tycker är intressant att fortsätta undersöka.
Historiskt har EU inte varit speciellt styrande över forskningen och forskningspolitiken.
Men under den förre generaldirektören för EU:s forskningsdirektorat, Achilleas Mitsos, som talade på konferensen i Uppsala, togs initiativ till att EU skulle föra en egen forskningspolitik.
Delvis har man lyckats och starten av det europeiska forskningsrådet ERC 2007 är ett resultat av den processen.
– Än så länge förfogar ERC inte över – i det här sammanhanget – speciellt mycket pengar, cirka en miljard euro om året, och det europeiska forskningsrådet har inte den stora betydelse som det skulle kunna ha, i alla fall inte ännu. De olika ländernas nationella forskningspolitik har än så länge mycket större betydelse än EU:s forskningspolitik, sammanfattar hon.
Men hon tillägger att det finns många förespråkare, både i politiken och inom akademin, för att öka budgeten till ERC och till forskningen på europeisk nivå. Det skulle dock innebära en förändring av tilldelningen av resurser inom hela EU, och möjligen omfördela åtminstone en del av det gigantiska jordbruksstödet till annan verksamhet, bland annat till forskning. Men dit är det en lång väg.
– Vägen dit går via budgetförhandlingar på EU-nivå och motståndet är stort, framförallt, kan man tänka sig, från de länder som gynnas av dagens system.
Troligen är det inte de länderna som skulle gynnas av ett ökat stöd till forskningen.
Kunna bedöma forskning
Ett led i den politiska nivåns ambitioner att ha kontroll över forskningen är att kunna bedöma vad som är bra och dålig forskning. Linda Wedlins avhandling
från 2004 behandlade just rankning av handelshögskolor.
– Diskussionen om rankning är aktuell på alla nivåer, även EU vill ta fram ett eget rankningssystem, säger hon.
– Man talar inte längre om enskilda ämnen eller skolor, såsom handelshögskolor, utan diskussionen rör nu hela universitet och därmed i princip alla vetenskaper.
Vad man verkligen mäter med de olika rankningssystemen kan diskuteras.
– De flesta som forskar kring rankning är överens om att sådana listor inte mäter kvalitet, åtminstone inte på ett bra sätt, och knappast heller vad som är nyttigt för samhället. Men det innebär inte att rankning är betydelselös.
Den markerar status och position och skickar betydelsefulla signaler om vad som räknas.
Det råder delade meningar i forskarsamhället om vilka konsekvenserna blir av att politikerna ägnar allt större intresse åt forskningsfrågor.
– En ståndpunkt är att politikernas ambitioner att detaljstyra forskningen leder käpprätt åt skogen, med både en sämre och snävare kunskapsutveckling och en urholkad auktoritet för universitet och forskare som följd. Andra säger att det kanske kan komma något positivt ur det. I och med att forskningen kommit upp på den politiska agendan kan det på sikt medföra betydligt större resurser till, och möjligen också inflytande för forskningen.
Den framtida utvecklingen av den europeiska forskningspolitiken vill inte Linda Wedlin sia om.
– Vad man kan säga är att det händer väldigt mycket nu. Tendensen mot stora
förändringar finns i fler europeiska länder som exempelvis Frankrike som genomgår en omfattande reformering av universitetssystemet, och Tyskland som genom sitt ”excellens-initiativ” omskapar hela universitetsfältet.
Ett annat exempel där de forskningspolitiska diskussionerna pågått ett tag är Finland där man bland annat diskuterat autonomi för lärosätena på motsvarande sätt som vi nu gör i Sverige.
Med två samtida och motsatta tendenser är det inte möjligt att bedöma hur utvecklingen kommer att bli.
– Bara i Sverige har det på kort tid varit fem–sex utredningar och propositioner som pekar i olika riktningar. Utan tvivel kommer det att bli stora förändringar men exakt vad det kommer att betyda är oklart, säger Linda Wedlin.
PER-OLOF ELIASSON
