Systemet styr forskningen

Den forskning som bedrivs vid landets lärosäten ska vara av god kvalitet. Naturligtvis är det skillnad i vad som är god kvalitet i olika discipliner, och till och med ibland inom discipliner, men grunden måste ändå vara att forskningen är av god kvalitet. Däremot kan inte all forskning vara excellent. Excellensen måste växa ur god grund. Att forskningen ska vara excellent är drivkraften eller om man så vill strävansmålet för varje enskild forskare och varje forskningsmiljö. Forskning bedrivs i ett organisatoriskt system, och detta system sätter villkoren. Men systemet formar också forskningen. I vissa fall är detta uppenbart och önskvärt. När fokus började sättas på olika miljöfrågor och det fanns mer forskningspengar inom det området än tidigare omdefinierade en lång rad forskare sin forskning så att den kunde föras in under miljöområdet. Det var bra och önskvärt, ett exempel på att system kan styra väl. Det är inte säkert att forskningen blev bättre än den skulle ha blivit om samma resurser tillförts utan miljöstämpel, men den påverkades sannolikt till det bättre av att den fick mer resurser och dess värde för samhället tydliggjordes. Tyvärr styr inte alla organisatoriska system lika väl. Mindre lyckat är hur vissa system som används för att mäta forskningens kvalitet påverkar forskningen. Många har pekat på hur orättvis bibliometrin är för vissa discipliner, men mer sällan diskuteras hur den statliga resurstilldelningen utifrån bibliometri och hur publikationsräkning per år vid tjänstetillsättning påverkar forskningen. Blir forskningen bättre för att antalet publikationer mäts, eller leder det till att blir publikationerna fler och deras innehåll tunnare? Blir forskningen bättre om fler forskare inte vågar ta sig an en oprövad fråge ställning därför att det riskerar att innebära färre publikationer och citeringar och tappad tid när man jämförs med andra som forskningsmässigt hållit sig inom ett enda område? Postdoktorvistelser i andra forskningsmiljöer förespråkas med argumentationen att de ger forskaren nya perspektiv och frågeställningar. Detta bidrar sannolikt till bättre och mer nyskapande forskning – men uppnås målet i ett system där den fortsatta karriären är avhängig att man kan visa upp specialisering inom ett ganska smalt område och att man håller sig väl med den professor som handledde doktorsavhandlingen? Ett annat system som styr forskningen är finansieringen via projektanslag. Det systemet innebär att forskare förutsäger framgångspotentialen i sina konkurrenters verksamhet. Betyder det att forskningen blir bättre – eller att goda idéer undertrycks för att forskare inte vill visa konkurrenterna vad de egentligen skulle vilja och kunna göra av rädsla för att de ska stjäla idéerna? Hur ska ett system se ut som ger forskarna möjlighet att prestera på allra bästa sätt, att faktiskt producera forskning av god kvalitet? Dagens system är i alla fall inte lösningen. Till nästa forskningsproposition behöver ett sådant system uppfinnas – ett system som tillåter risktagande och nytänkande! GIT CLAESSON PIPPING Förbundsdirektör i SULF